inemmasheart

Jag tittade på en film idag efter jobbet. 27 dresses. Jag har sett den förut men mindes inte hur mycket jag berördes av den. Kanske berörde den mig inte på samma sätt förra gången. Jag känner igen mig så mycket i huvudkaraktären Jane (tror jag hon hette)...

 

Precis innan vi slutade bibelskolan nu i december träffades jag och de flesta av mina allra närmaste vänner från de här åren och åt julbord tillsammans. Tog tid för varandra än en gång, riktig kvalitétstid, helt utan Apple till och med och bara umgicks, pratade minnen och visade varandra uppskattning. Ett av inslagen under kvällen var att två av tjejerna funderat och förberett nomineringar för olika "årets". Alla fick varsin utmärkelse, en mycket personlig och intern sådan ;) Jag blev "Årets Black&White" och fick en fin medalj full av kärlek och skratt om halsen. Jag försökte förvirrat och trevande komma på varför jag fått just dessa ord men fick det snart förklarat för mig och de ord som då sades fick mig att inse att mina vänner lärt känna mig bättre än jag anat, till och med bättre än jag själv.

 

Det hela hade egentligen sitt ursprung i en enda enskild händelse - en av mina "mello-kvällar". Under våren i ettan träffades vi flera gånger hemma hos mig och tittade på melodifestivalen, snacksade, umgicks, lekte lekar och pratade. Under en av dessa kvällar kom SD på tal och två av killarna hamnade i en hetsig diskussion om detta. I debatten fanns bland annat SD, Utöya, mycket känslor och en del provokation. Det var tänkt som ett skämtsamt meningsutbyte men övergick snabbt i en känslosam argumentation med en allt hetsigare stämning som omöjliggjorde andra samtal. Jag väntade på att de skulle inse vart det var på väg eller att de gått för långt och skratta bort det eller släppa ämnet men det hände inte. Flera gånger försökte vi andra avstyra/avbryta det men det funkade lixom inte så bra så tillslut tog jag i ordentligt: "Hörreni, nu tycker jag att vi avslutar den här diskussionen..." Då en av killarna promt villa fortsätta diskussionen eller minst få sista ordet röt jag i igen: "NEEJ! Nu räcker det! Det här är inte ok, ni har förstört stämningen här totalt och det går inte att göra något annat än att lystna på er för att ni är så högljudda. Så nu får ni sluta eller gå ut härifrån och ta diskussionen där." (Ungefär så lät det nog, jag har hört att det finns på video som dock aldrig kommer se offentlighetens ljus, det var bara en onödig diskussion som gick överstyr och behövde avstyras)

 

Tystnaden var total, alla var förvånade och nästan chockade över mitt utspel. Jag kände förlägsenheten krypa på MEN jag var stolt över vad jag just gjort för jag visste att det varit rätt. Så utbryter plötsligt en spontanapplåd och sen tar samtalen vid igen och kvällen fortsätter i samma gemytliga anda som den startat i. Senare under kvällen bad de båda killarna om ursäkt och det var det. Men den kvällen glömdes inte bort så fort, inte på grund av diskussionen i sig men på grund av min reaktion. Emmas "stränga fröken-röst" och skarpa tillsägelse nämndes vid flera tillfällen och just detta hade tjejerna tagit fasta på i sina nomineringar. Så nu utnämndes jag alltså till Årets Black&White eftersom jag var känd som den blyga, försynta, ganska tysta, genomsnälla tjejen som bara var som en vitblek gardin i vinddraget - genomgod, lite blek och ganska medgörlig. Men den kvällen hade de fått se en annan sida hos mig, den "mörka" sidan ;)

 

De visste inte hur rätt de hade och det insåg inte heller jag där och då.

 

Black & White är en väldig bra definition av mig. Jag älskar idén med att allt är svart och vitt, att det finns absoluta rätt och fel, gott och ont, regler att förhålla sig till och inte bryta mot. Jag vill ha bergsäkra fakta, oemotsägliga bevis, säkra svar. Det är det ena, att jag vill att min värld ska vara svart-vit, förutbestämd av en Gud som är bara god och har all kontroll (självklart är Gud bara god med vi lever i en fallen värld som för in ondska som förvrider vår tillvaro). Det andra är att jag själv är svart och vit.

 

Jag är antingen glad eller ledsen, antingen exstatiskt lycklig eller deprimerad. Ena timmen kan jag skratta för mig själv och bara njuta av glädjeruset medans jag nästa timme kan sitta med en fysisk smärta av tomhet i bröstet. Jag är en känslomänniska, det har jag skrivit om förut och det är både en välsignelse och em börda ibland. Om jag inte har de djupa dalarna skulle jag aldrig få uppleva de riktiga topparna och det skulle jag aldrig vilja byta ut, samtidigt är det otroligt förvirrande och frustrerande att leva efter känslorna. Jag jobbar på att hitta en balans.

 

Nu när jag jobbat som lärare har jag märkt att jag funkar så där också. Ena stunden har jag jätteroligt med eleverna, klickar med dom, skrattar tillsammans med dom - det är så länge de sköter sig och skämtar med ömsesidig respekt och på en vettig nivå vid rätt tillfälle. Men om de inte sköter sig, dummar sig, bråkar, är respektlösa, inte lyssnar, o.s.v. kan jag lika fort vända och bli ordentligt sträng! Jag är deras kompis men jag är samtidigt en vuxen, deras lärare som de ska kunna lita på och respektera. Då behöver det finnas regler, ramar, skyddsmurar uppsatta i omsorg och kärlek men starka nog att hålla deras prövningar, hårda nog att fylla sin funktion. Så även där är jag svart och vit.

 

Jag får ofta höra att jag är så positiv och det ska jag skriva mer om en annan dag men grejen är den att jag har så lätt för att vara positiv runt andra, till andra och om andra. Jag ser ofta möjligheter, peppar, försöker peka på goda sidor, etc. Men så fort jag blir själv eller när det gäller mig och mitt liv blir jag genast deprimerande pessimistisk. Intressant tycker jag. Jag jobbar på att bli bättre, att var positiv till/om/mot andra måste ju iaf vara en god start :) Någon som känner igen sig här?

 

Tillbaka till Jane. 27 Dresses är en mysig, humoristisk romantisk komedi - precis sådana jag älskar. Den är t.o.m. lycklig vilket placerar den i toppskiktet, alla får det de egentligen vill ha och det som är bäst för dom - det är sliskigt, overkligt, underbart romantsikt! Men, den har en sida som träffar mig. Eller rättare sagt har Jane en sådan sida. Hon är tjejen som alltid offrar sig för andra, det har hon alltid gjort och hon tror att hon alltid vill fortsätta med det. Hon lever i tron att det här är rätt liv för en god människa, att sann lycka är att se andra lyckliga - att göra allt för alla andra och strunta i sig själv och sina egna känslor. Hon tror att hon har det bra och håller sig uppe med hoppet/drömmen om att det en dag kommer vara "hennes dag" när hon får ut sin "lön" för allt gott hon alltid gjort för andra. Hon känner ansvaret för andra människors absoluta lycka efter att hon fått ta hand om sin pappa och praktiskt taget uppfostra sin lillasyster efter mammans död. Hon är hopplöst förälskad i sin chef som inte ser henne som mer än den ultimata assistenten som aldrig säger nej utan alltid gör allt och lite till. Hon är den "goda flickan", den perfekta människan - hon är allt som en man borde vilja ha men problemet är att män inte letar efter perfektion, perfektion skrämmer människor som inte är lika perfekta. Människor dras till människor fulla av liv och glädje, sådana smittar av sig och lyfter sin omgivning. Allt detta lever Jane med tills en dag en ny man kommer in i hennes liv, en reporter fascineras av henne och börjar rota runt i hennes liv. Han plockar och ifrågasätter och vänder Janes liv uppochner och ställer hennes tillvaro på sin spets tills hon tillslut kollapsar/exploderar/kalla-det-vad-ni-vill. Äntligen börjar hennes inre väckas, hennes själ vaknar ur sin sömn, känslorna tinar upp och når kokpunkten på nolltid. Tryckkokaren exploderar och tyvärr skadar den människor omkring henne men äntligen hittar hon livet igen. Hon börjar ställa saker tillrätta igen, på rätt sätt denna gången, inte bara på hennes egen bekostnad utan på ett vettigt sätt som håller i längden. Hon skapar ett liv hon kan tänka sig att faktiskt leva resten av sitt liv.

 

Jag känner igen mig i Jane, i hennes maniska försök att kontrollera tillvaron för att slippa negativa överraskningar (något som ofrånkomligt resulterar i att även de positiva överraskningarna elimineras), hennes kamp för självutplånelse, att vara den godaste av de goda för att förtjäna ett gott liv. Hon litar till rättvisan, att hårt arbete ska löna sig. Hon köper halvlögnen att man kan leva på andras lycka... Hur många gånger har inte jag gjort det. Kämpat och kämpat för att förtjäna Gud, goda vänner, en god man, en god framtid. Och hur många gånger har jag inte frustrerats och upplevts besvikelsen i att det inte tycks ge resultat, att det inte läggs märke till eller uppmärksammas. Men jag har läst mig en sak. Mitt liv är mitt. Det är mitt att leva, jag kommer tvingas leva det, ingen kommer förändra det åt mig, allt det kommer innehålla kommer baseras på mina val. Jag kan inte leva någon annans liv, jag kan inte ens leva för någon annan (bara för Gud), jag måste ha ett liv som i sig självt är värt att levas. Ett som håller genom det svarta och det vita. Ett liv som är sant, som är jag och som håller ända in i evigheten. För jag ska dö lycklig och tillfredställd hörrni! Jag ska möta Jesus i Himlen med ett tacksamt leende på läpparna för att Han lät mig leva mitt liv här på jorden :)

 

Så om Black & White är jag ska jag leva så, jag ska prisa Gud när jag är på topp och jag ska prisa Honom i dalen, jag ska förtrösta på Honom i glädjeruset och i depressionens vassa klor. Han har skapat mig och Han känner mig och DET kan jag lita på och leva i!

 

/Emma <3

Ett välkännt uttryck med hög sanningshalt som ofta passar på mig, men inte nu. För nu vet jag inte längre vad som är hemma och vad som är borta...

 

Mitt föräldrarhem har alltid varit hemma för mig, här har jag bott hela mitt liv, här finns hela min familj och min släkt (förutom min moster som jag bodde hos i Uppsala) - här är allt välkänt och tryggt.

 

Uppsala var mitt första egna hem, där fick jag stå på egna ben (även fast jag bodde hos min moster) och bygga mig ett eget liv. Jag tog mig till bibelskolan, skaffade mig boende, byggde relationer, skaffade mig underbara vänner, fann min plats i ett brokigt fantastiskt gudsälskande kompisgäng. Jag skaffade mig så småningom jobb (frivilligt och betalt), hjälpte till med olika saker i kyrkan och bibelskolan, jag bakade i mängder och lagade gott om (oftast :P) matlådemat, jag tvättade, handlade, gick och cyklade. Jag levde mitt liv så som JAG ville leva det. Allt detta skedde förstås med Guds hjälp och jag hade aldrig velat eller kunnat göra det utan Honom och är oändligt tacksam, MEN för mig var det ändå stort och jag är både stolt och lycklig.

 

Jag åkte till Uppsala som en ung, sårbar, kämpande tjej men utvecklades till en vacker, starkt, trygg och lycklig ung kvinna. Jag hittade mig själv i Uppsala, jag hittade Gud på allvar i mig & med mig där, jag upptäckte talanger och gåvor hos mig själv och förälskade mig i den Gud som skapat mig och i den skapelse som är jag. Och jag var lycklig där. Inte varje stund eller ens varje dag men jag fann en djup glädje som inte kunde släckas.

 

Jag förälskade mig i skolan, kyrkan, jobben, vännerna, omgivningen, självständigheten, friheten och till och med staden själv! Att kunna cykla, gå eller ta en snabb buss (som gick var tionde minut åt alla möjliga håll alla dagar! :P) och på så sätt kunna nå hela staden utan några större problem var en helt ny makalös upplevelse för mig. Och stadens skönhet förbluffade mig så många gånger att jag slutade räkna. Fälten och åkrarna precis utanför stan, Fyrisån nere i centrum, slottet och domkyrkan som syns från hela stan, parkerna med naturlig frihetskänsla i mysförpackning och de tysta gatorna som följde mig hem på alla dessa nattliga promenader. Åh, vad jag saknar de promenaderna! En sovande stad är så ljuvlig, så trösterik, så tankfull... Tryggheten i att veta att det finns vanliga människor bakom varje fönster i kombination med den spöklika tystnaden, friheten, lugnet, stillheten och friden i att promenera mitt på gatan utan en bil i sikte...

 

Nu har jag två hemma och det känns både jobbigt och skönt, sorgligt och vackert, vemodigt och berikande. Jag skulle aldrig vilja ändra det eller byta bort det. "Allt är skönt för sin tid" säger Bibeln och det vilar jag mitt brustna hjärta på i en tid av splittring, saknad, längtan och framtidshopp <3

 

Nu är jag "hemma" och det är här jag ska vara, det vet jag :) Det känns spännande, tryggt och skrämmande - allt på en och samma gång. Som vanligt alltså :P