inemmasheart

Tacksam när jag kommer hem stentrött en kväll som denna att min mor lärt mig att bädda sängen tidigare på dagen och att jag är vacker utan smink. Kan inte tänka mig något jobbigare än smink-borttagning och bäddning just nu... Ligger varm, ren och somnandes i en nybäddad säng efter en underbar lovsångskväll! :) Godnatt!

I love driving, I love road-trips but somehow I still think I might be better off as a town girl... 'Cause I also like to be able to walk to things, I like to walk as well! But with everything being so far away on the country-side driving takes all the time and energy and leaves no room for the healthy walking :P So the girl who LOVES the freedom and beauty of the country-side moved to the city, fell in love with walking on empty streets, moved back home and longs to go back... She sure is strange this girl, but she's kind of growing fond of her weirdness - it's what makes her special :)

Mitt fullständiga namn är Emma Matilda Söderberg, ett namn jag tycker är kort, smidigt, vackert och passar mig. Jag är född den 18e augusti år 1992 vilket gör att jag idag är 20 år gammal. Jag hade en kort 20-årskris dagarna innan jag fyllde, när jag insåg att jag var tvungen att ta ansvar för mitt eget liv och inte kände mig redo för den pressen (som jag själv tycker det innebär att ansvara till 100 % för sig själv. Ja, jag är självkritisk), men trivs nu rätt bra som icke-tonåring ;)

Jag är uppvuxen i ett rött hus på en gammal gård på landet omgiven av sjön, skogen och gärdena tillsammans med min lillasyster som är 2 år yngre än mig samt min mamma och min pappa. När jag var liten var mamma hemma med oss och vi spenderade mkt tid med varandra, kompisfamiljer och i kyrkan. När mamma och pappa sen tog över som ägare till en ICA-lanthandel när jag var fyra började vi först hos dagmamma och sen på dagis. Det blev då mkt tid där, där jag också träffade min första bästa vän som jag umgås med än idag, och hos mormor och morfar :) Varje torsdagkväll körde mamma o pappa ut varor och jag o lillasyster blev hämtade av mormor och morfar. Vi åkte hem till dem och åt naturella hamburgare, dra k mjölk och tittade på lilla Aktuellt mm. Sen körde mom hem oss och la oss innan mamma o pappa kom hem. Än idag är de mina närmaste vuxna förutom mina egna föräldrar och jag är alltid som "hemma" hos dem :)

När jag sen började skolan hade jag bara min bästa vän från dagis som min enda vän, hon blev den populära tjejen men det blev inte jag. Jag undrar fortfarande ibland varför vissa barn blir utstötta, varför jag blev utstött... Jag var blyg men glad, genomsnäll och oskuldsfull. Under nåt år blev jag iaf utfryst i min klass och lekte lite med några tjejer i en annan klass ibland. Sen gick det över och det var ingen stor grej men det satte djupa spår i mig och under hela mellanstadiet var jag aldrig riktigt accepterad eller populär. Det formade mig till en osäker, blyg och rädd tjej som skyddade sig själv genom att passa in i gänget och bara glida med. Jag var livrädd för att få höra de ord som ringde i mitt inre sen lågstadiet: "Vi vill inte va med dig. Fattar du det? Kan du gå nån annan stans? Sluta följa efter oss."

Gultebolägren (de kristna sommarlägren) kom alltid som räddande änglar, de lyfte mig, förde mig närmare Gud och gjorde mig tryggare i mig själv - utan dem hade jag aldrig varit där jag är idag och jag tackar Gud för dem! Det var även på ett sådant läger jag så småningom träffade min bästa vän :) Men nu ska vi inte gå för fort fram.

Jag var trots allt som sagt ett väldigt glatt barn, jag var lycklig med min familj och min släkt. De har (såklart) alltid bekräftat mig, sett mig och älskat mig för den jag är. Jag har alltid varit smart och rolig, kvaliteter som slipas fort när man umgås med de människor som jag växte upp runt ;)

Jag älskade att reta min lillasyster när vi var små (en storasysters plikt och förmån) men hon var även min bästa vän. Hon var den av oss som hade fantasi så hon hittade alltid på galna och roliga lekar som hon drog in mig i. Och när hon inte bjöd in mig tvingade jag henne :P Jag hade usel fantasi när det gällde lekar och avskydde att leka själv...

Tack vare att mamma o pappa hade en ICA butik åkte vi inte på så många semestrar när vi var små. Vi var på Kreta när jag var 5 och sen vann vi (jag!) faktiskt en resa när jag gick i femman som gick till Teneriffa. MEN vi fick även spendera mkt tid som familj i affären, jag o min syster fick prismärka, åka på varubandet, välja lördagsgodis och leka på lagret och på julafton stod vi i tomteluvor med lysande ansikten och delade ut pepparkakor till kunderna under de få timmar affären då hade öppet :)

Högstadiet är min "favorittid" i skolan, konstigt nog :P Där blev jag en önskad del i en rätt stor grupp med tjejer och där blev jag äntligen accepterad av killarna (jag har aldrig haft några riktiga killkompisar men de pratade o skämtade iaf med mig istället för om mig och det var ett stort steg!). När vi väl kom till nian var vi en riktigt sammansvetsad klass där typ alla hängde ihop och lyfte varandra :)

Under slutet av högstadiet körde jag dock slut på mig själv när det gällde skolarbete. Jag har alltid varit lite perfektionist och nöjde mig inte med mindre än mitt allra bästa även om det oftast inte behövdes. Jag kunde få MVG men inte vara nöjd eftersom jag trots allt hade missat ngt jag borde klarat. Jag ville vara så bra jag kunde trots att nians betyg eg inte alls spelar någon roll resten av livet. Så jag gick ut med toppbetyg men trött på läxor, prov och arbeten. Jag valde iaf NV på gymnasiet eftersom det var och är de ämnen jag tycker bäst om o har lättast för. Dessutom hade jag redan då beslutsångest och ville hålla alla dörrar öppna ;)

Det var även under högstadietiden jag döpte mig, lärde känna min bästa vän idag, gick konfirmation i en fantastisk kyrka, började hänga där, fick en cellgrupp och saker med Gud började falla på plats. Det var också då min fösta crush infann sig och krossade mitt hjärta.

Så hamnade jag då på gymnasiet, i en NV klass där jag bara hade en av mina högstadietjejer med mig. Vi blev väldigt tajta men passade nog aldrig riktigt in i vår klass ;) Vi tog oss igenom våra 3 år med bravur samtidigt som vi utvecklades åt olika håll men är fortfarande vänner idag och jag är otroligt tacksam för allt hon fått betyda och alla våra härliga minnen ;)

Gymnasietiden med Gud var en bergochdalbana som den känslomänniska jag är :P Det blev många samtal med bästa vännen och en hel del med min ungdomsledare också - stackars människor :P Men Gud höll min hand, grät med mig, korrigerade mig, bekräftade mig och ÖSTE av Sin kärlek över mig och det har Han fortsatt med <3

Det var historien om mig i korta drag. Och då har jag inte ens nämnt mina ett och ett halvt år i Uppsala! Det får bli en annan historia i ett annat inlägg ;)

Fun facts:
• Jag har varit i 12 länder
• Jag gör grymma chokladmuffins och en fantastisk lasange
• Jag har aldrig varit i ett förhållande, på en dejt eller dylikt.
• Jag spelade fiol i 6,5 år men har inte spelat alls sen jag slutade för 4 år sen ;)
• Jag ville bli delfinskötare när jag var liten
• Jag var ett riktigt Darin-fan när jag gick i typ 6an & 7an :P
• Jag älskar att köra bil!
• Jag älskar choklad, det är det enda godis jag äter
• Jag är otroligt kräsen men har varit värre. När jag var liten åt jag tex inte pizza, pommes, drack inte läsk men åt istället fiskbullar/-pinnar o allt annat med fisk :P
• Jag äter inga frukter eller grönsaker (av smak eller konsistensskäl, inga kända allergier) men jag äter svamp i mängder ;)

Tack för mig! <3

Jag saknar sena kvällar med djupa samtal och tysta promenader. Jag saknar vännerna, gemenskapen men jag saknar även den jag var. Jag var på många sätt den jag ville vara. Jag stod på egna ben och byggde upp min egen vardag. Visst hade jag dåliga dagar och deprimerade stunder men när jag ser tillbaka ser jag bara lyckan. IKEA luncher, stanna kvar på LO i timmar utan någon vettig anledning, ha så många olika ställen som var hemma (lägenheten, kyrkan, Kollektivet, Lilla Norge), lovsång varje morgon, underbara möten, en fantastiskt vacker stad, det grymmaste folket, finaste moster <3 Häng häng och åter häng - åh vad jag saknar...

Jag var på kalas för två fina vänner ikväll, egentligen mest en förfest eftersom de skulle ut sen. En av tjejerna frågade mig om jag inte var nyfiken/sugen på att testa alkohol? Om jag inte ville veta hur det kändes att vara full? Jag svarade ett tryggt nej och är fortfarande lika övertygad. Jag är inte intresserad. När man blir full förlorar man sin mänsklighet, man blir djurisk. Man blir självcentrerad som ett barn och slutar bry sig om människorna omkring sig. Självklart tappar man inte allt på en gång men mer o mer försvinner ju fullare man blir.

Man blir definitivt inte mer fri eller mer sig själv som jag hört andra hävda. Man blir fångad av sina begär samtidigt som man förlorar den fria viljan som gör oss till människor. Man tappar spärrarna som man i vanliga fall väljer att ha, de gränser och normer som utgör den man är och läggen grunden till de beslut man fattar.

Så nej jag är inte sugen på att bli djurisk, tappa kontrollen över mitt liv och bli fångad i en dimma med någon som inte ens liknar mig.

Och kära tjejer med respektive som jag kalasade med ikväll, ta inte illa upp. Jag älskar er och, som jag sa till Amanda när hon frågade om jag inte tyckte de var jobbigt att umgås med fulla människor, jag umgås gärna med er i alla tillstånd för ni är mina vänner <3

Kram och godnatt