How far I've come
Jag hittade ett inlägg jag skrev förra sommaren som fångade min uppmärksamhet:
"Jag sitter här med en välbekant men samtidigt konstig känsla... Känslan av att något saknas... Det är en känsla jag önskar att jag inte kände, jag önskar att jag kunde vara nöjd med allt jag har men jag längtar efter något mer och det skrämmer mig... Jag vet att det bara är mina känslor som rusar men ibland är de svåra att ignorera.
Ensamheten smyger sig på och hela jag ropar efter en varm och trygg famn med ett par starka armar som håller om mig och en mjuk röst som dränkt av kärlek viskar att allt kommer bli bra, att jag inte är ensam och att jag är älskad-precis som jag är... Någon som gör ett "jag" till ett "vi", som jag alltid kan prata med, som alltid finns där... Någon som tar hand om mig, pysslar om mig, bryr sig om mig och gör saker för mig bara för att visa hur mycket jag betyder och för att jag ska slippa. Någon som ger mig platsen där det inte drar eller lånar mig sin jacka för att jag ska slippa frysa. Någon som sätter mig först, är lyhörd för vad jag behöver och vill och som gör allt för att göra min dag bättre. Någon som blir lycklig av att bara se mig le, som inte kan se någon av mina skönhetsfläckar utan tycker jag är den vackraste flickan på hela jorden. Någon som skriver ett långt kärleksbrev och skickar det på posten trots att vi pratar varje dag för att påminna mig om hur underbar, älskad och behövd jag är bara för att jag behöver det. Någon att krypa till intill och bara slappna av hos... Någon som pillar i mitt hår, ger mig en massage eller bara smeker över min hud bara för att jag njuter av det-utan att kräva något tillbaka...
För det är kärlek för mig, en snäv men sann bild av kärlek och det är vad jag längtar efter en kall och regnig och ensam dag som denna..."
Jag är så otroligt glad att jag idag kan säga att jag inte har den där känslan :) Idag vet jag att Gud är nog för jag har upplevt mer av Honom än jag hade då och jag har gett Honom mer av mig än jag hade då och jag är helt säker på att Han är det/den enda jag behöver! Det är en fantastisk känsla ska ni veta, spec när jag så ofta levt med denna "längtan" jag skrev om här ovan och känt mig otillräcklig... Jag har inte känt mig hel o jag har alltid trott att jag behövde en kille för att bli hel men det är ju bara helt (:P) fel! En man kommer aldrig att kunna göra mig hel, det kan bara Gud. Och ingen man förtjänar ngn som inte är hel i sig själv med Gud :) Jag måste älska mig själv o veta vem jag är i Gud o vara tillfredställd i Honom innan jag kan älska en man på det sätt han förtjänar. Visst har jag börjat fatta lite va? ;) Jag är inte så dum ibland ni ;) nej, men, all cred till Gud som vanligt :P Jag säger inte att jag gett upp drömmen om att få privilegiet att dela livet med en man men jag kan med glädje o stolthet säga att jag skulle vara ok även om det inte hände för Gud är nog :) Det är otroligt befriande att kunna lägga ner den rättigheten som jag så krampaktigt hållit fast vid de senaste åren och trots att det är svårt så kan jag iaf numera se när jag är på väg att slita tag i den igen och istället be Gud om hjälp att lägga ner den en en gång. Han är så fin, min Gud <3
"Jag sitter här med en välbekant men samtidigt konstig känsla... Känslan av att något saknas... Det är en känsla jag önskar att jag inte kände, jag önskar att jag kunde vara nöjd med allt jag har men jag längtar efter något mer och det skrämmer mig... Jag vet att det bara är mina känslor som rusar men ibland är de svåra att ignorera.
Ensamheten smyger sig på och hela jag ropar efter en varm och trygg famn med ett par starka armar som håller om mig och en mjuk röst som dränkt av kärlek viskar att allt kommer bli bra, att jag inte är ensam och att jag är älskad-precis som jag är... Någon som gör ett "jag" till ett "vi", som jag alltid kan prata med, som alltid finns där... Någon som tar hand om mig, pysslar om mig, bryr sig om mig och gör saker för mig bara för att visa hur mycket jag betyder och för att jag ska slippa. Någon som ger mig platsen där det inte drar eller lånar mig sin jacka för att jag ska slippa frysa. Någon som sätter mig först, är lyhörd för vad jag behöver och vill och som gör allt för att göra min dag bättre. Någon som blir lycklig av att bara se mig le, som inte kan se någon av mina skönhetsfläckar utan tycker jag är den vackraste flickan på hela jorden. Någon som skriver ett långt kärleksbrev och skickar det på posten trots att vi pratar varje dag för att påminna mig om hur underbar, älskad och behövd jag är bara för att jag behöver det. Någon att krypa till intill och bara slappna av hos... Någon som pillar i mitt hår, ger mig en massage eller bara smeker över min hud bara för att jag njuter av det-utan att kräva något tillbaka...
För det är kärlek för mig, en snäv men sann bild av kärlek och det är vad jag längtar efter en kall och regnig och ensam dag som denna..."
Jag är så otroligt glad att jag idag kan säga att jag inte har den där känslan :) Idag vet jag att Gud är nog för jag har upplevt mer av Honom än jag hade då och jag har gett Honom mer av mig än jag hade då och jag är helt säker på att Han är det/den enda jag behöver! Det är en fantastisk känsla ska ni veta, spec när jag så ofta levt med denna "längtan" jag skrev om här ovan och känt mig otillräcklig... Jag har inte känt mig hel o jag har alltid trott att jag behövde en kille för att bli hel men det är ju bara helt (:P) fel! En man kommer aldrig att kunna göra mig hel, det kan bara Gud. Och ingen man förtjänar ngn som inte är hel i sig själv med Gud :) Jag måste älska mig själv o veta vem jag är i Gud o vara tillfredställd i Honom innan jag kan älska en man på det sätt han förtjänar. Visst har jag börjat fatta lite va? ;) Jag är inte så dum ibland ni ;) nej, men, all cred till Gud som vanligt :P Jag säger inte att jag gett upp drömmen om att få privilegiet att dela livet med en man men jag kan med glädje o stolthet säga att jag skulle vara ok även om det inte hände för Gud är nog :) Det är otroligt befriande att kunna lägga ner den rättigheten som jag så krampaktigt hållit fast vid de senaste åren och trots att det är svårt så kan jag iaf numera se när jag är på väg att slita tag i den igen och istället be Gud om hjälp att lägga ner den en en gång. Han är så fin, min Gud <3
Kommentarer
Trackback
