inemmasheart

Ett välkännt uttryck med hög sanningshalt som ofta passar på mig, men inte nu. För nu vet jag inte längre vad som är hemma och vad som är borta...

 

Mitt föräldrarhem har alltid varit hemma för mig, här har jag bott hela mitt liv, här finns hela min familj och min släkt (förutom min moster som jag bodde hos i Uppsala) - här är allt välkänt och tryggt.

 

Uppsala var mitt första egna hem, där fick jag stå på egna ben (även fast jag bodde hos min moster) och bygga mig ett eget liv. Jag tog mig till bibelskolan, skaffade mig boende, byggde relationer, skaffade mig underbara vänner, fann min plats i ett brokigt fantastiskt gudsälskande kompisgäng. Jag skaffade mig så småningom jobb (frivilligt och betalt), hjälpte till med olika saker i kyrkan och bibelskolan, jag bakade i mängder och lagade gott om (oftast :P) matlådemat, jag tvättade, handlade, gick och cyklade. Jag levde mitt liv så som JAG ville leva det. Allt detta skedde förstås med Guds hjälp och jag hade aldrig velat eller kunnat göra det utan Honom och är oändligt tacksam, MEN för mig var det ändå stort och jag är både stolt och lycklig.

 

Jag åkte till Uppsala som en ung, sårbar, kämpande tjej men utvecklades till en vacker, starkt, trygg och lycklig ung kvinna. Jag hittade mig själv i Uppsala, jag hittade Gud på allvar i mig & med mig där, jag upptäckte talanger och gåvor hos mig själv och förälskade mig i den Gud som skapat mig och i den skapelse som är jag. Och jag var lycklig där. Inte varje stund eller ens varje dag men jag fann en djup glädje som inte kunde släckas.

 

Jag förälskade mig i skolan, kyrkan, jobben, vännerna, omgivningen, självständigheten, friheten och till och med staden själv! Att kunna cykla, gå eller ta en snabb buss (som gick var tionde minut åt alla möjliga håll alla dagar! :P) och på så sätt kunna nå hela staden utan några större problem var en helt ny makalös upplevelse för mig. Och stadens skönhet förbluffade mig så många gånger att jag slutade räkna. Fälten och åkrarna precis utanför stan, Fyrisån nere i centrum, slottet och domkyrkan som syns från hela stan, parkerna med naturlig frihetskänsla i mysförpackning och de tysta gatorna som följde mig hem på alla dessa nattliga promenader. Åh, vad jag saknar de promenaderna! En sovande stad är så ljuvlig, så trösterik, så tankfull... Tryggheten i att veta att det finns vanliga människor bakom varje fönster i kombination med den spöklika tystnaden, friheten, lugnet, stillheten och friden i att promenera mitt på gatan utan en bil i sikte...

 

Nu har jag två hemma och det känns både jobbigt och skönt, sorgligt och vackert, vemodigt och berikande. Jag skulle aldrig vilja ändra det eller byta bort det. "Allt är skönt för sin tid" säger Bibeln och det vilar jag mitt brustna hjärta på i en tid av splittring, saknad, längtan och framtidshopp <3

 

Nu är jag "hemma" och det är här jag ska vara, det vet jag :) Det känns spännande, tryggt och skrämmande - allt på en och samma gång. Som vanligt alltså :P