inemmasheart

Jag delade en bit av min historia på församlingshelgen på Gultebo i förrgår och kända att det var dags att skriva ner den i sin helhet.

 

Jag föddes den 18 augusti 1992 som ett hett efterlängtat första barn och barnbarn in i en kärleksfull omgivning. Jag tror att jag var väldigt lycklig som barn, jag visste att jag var älskad och tog min plats för självklar - så som barn ska göra. Visst var jag rädd för mycket och unik på många sätt men jag var utåtgående och tillitsfull, jag tog för givet att människor älskade mig eller skulle göra det om de fick träffa mig.

Jag hade inte så många kompisar som litet barn men de jag hade var bra. Som fyraåring började jag dagis med min bästis från kyrkans barntimmar och trots att jag fick konkurrens av en annan tjej var jag trygg med hennes vänskap.

Skolan började och jag älskade den! Att få jobba matte var hundra gånger roligare än att leka i sexårsrummet. Jag lekte hellre på raster och fritids och där fanns ju min bästis och allt var frid och fröjd. Men hon blev populär och det blev inte jag. De äldre tjejerna slogs om hennes uppmärksamhet och de i vår ålder likaså. Problemet var att de inte ville ha mig med. Så när jag var kanske sju år gammal blev jag utfryst i min klass. Inte på ett organiserat eller genomtänkt sätt, inte tydligt och genomgående men på barns sätt grymt och hänsynslöst. Det finns få personer som kan vara så okänsliga och rent ut sagt elaka som barn, ärligheten rinner bara ur dem på gott och ont. Jag vet inte hur länge det pågick eller hur mycket det var, jag vet att jag lekte med några i parallellklassen ibland, men jag minns att det sträckte sig till raster och fritids. Jag fick inte vara med min vän så länge någon av de andra tjejerna i klassen var där och min fantastiska godtrogna vän vågade inte säga ifrån. Hon ville ju vara vän med alla och jag lyckades inte slå mig fram till henne.

En händelse har etsat sig fast i mitt minne och gör ont än idag, trots att jag förlåtit och gråtit ut gång efter annan: under en rast gick alla tjejerna runt skolan i en grupp och pratade, jag blev inte medbjuden men valde att smyga med lite bakom för att få vara med utan att störa. Jag hoppades väl att ingen skulle lägga märke till mig. En av de äldre tjejerna (antar jag eftersom hon hade mod och auktoritet, jag minns inte vem hon var) vände sig otåligt och irriterat om mot mig och sa "Kan du sluta följa efter oss?! Fattar du inte att vi inte vill va med dig?".

Tiden gick och de äldre tjejerna flyttade upp till nästa klass (4-6:an) och min vän återvann sitt mod och självbestämmande och jag fick vara med på ett hörn igen. Jag blev aldrig den populära tjejen och killarna gillade att hacka på mig, så även tjejerna ibland, men jag var inte längre utfryst. Jag lärde mig att inte dela med mig av personliga saker som vem jag gillade eftersom det kunde vändas emot mig och var istället tacksam att jag fick vara med.

Under hela den här perioden växte jag samtidigt upp i en liten lantkyrka med en begränsad barngrupp där nästan alla de andra barnen var släkt med varandra eller träffades dagligen. Det fanns ett äldre gäng och ett gäng i min ålder, i inget av dessa var jag och min syster välkomna. Vi fick vara med och leka ibland men när det skulle pratas hemlisar blev vi utkörda. Det gick inte att konkurrera med släktskapets tajta band.

Högstadiet blev min räddning, där fick jag äntligen vara en riktig del i ett tjejgäng. De räknade med mig och ville ha mig med. Jag var innerligt tacksam (och älskar dem högt än idag). Jag var inte i centrum och inte så där tajt med alla som de andra verkade vara men jag var med. Killarna i klassen accepterade mig också på ett nytt sätt, jag var aldrig personlig vän med någon av dem men kunde i alla fall prata med dem i skolan. De var snälla och godhjärtade killar och jag är så glad att jag fick chansen att gå i samma klass som dem. Min klass på högstadiet var mitt mirakel, de fick mig att överleva, börja läkas och växa.

Under högstadietiden bytte jag också kyrka, inte som en flykt men som en kallelse jag noga övervägde och samtidigt längtade efter. Jag kom till en kyrka med en riktig ungdomsgrupp där jag fick gå konfirmation och sen bli med i en cellgrupp. Jag var inte populär på konfirmationen men jag var accepterad. Det tjejgäng som varit i min kyrka sen barnsben var även här en grupp jag aldrig nådde men nu ville jag det inte lika mycket själv längre. Jag lärde känna nya kristna vänner i kyrkan och i övriga kyrkor i närheten.

Gultebo - mitt älskade Gultebo. Min tillflykt, min hamn, mitt mirakel. Gud använde de läger som anordnades där för att hålla mig flytande, för att hjälpa mig överleva - fysiskt och andligt. Så många dyrbara, heliga beslut som fattats där. Så många gudsmöten och starka upplevelser jag haft där och sådan oerhörd kärlek och tillhörighet jag fått uppleva från ledare och barn på den platsen. En vecka under 8-9 somrar som förvandlade mig och räddade mitt liv. Där mötte jag människor som delade min tro, ledare som byggde upp mig och lärde mig om Gud och min vandring med Honom. Som tog min tro på allvar, redan från att jag var tio år. Jag fick vänner som verkligen ville umgås med just mig, som lyssnade på mig utan att svika mig och som fick mig att våga tro att det kunde bli bra.

När jag började gymnasiet var jag ganska nöjd med tillvaron. Jag var den blyga men knäppa tjejen i utkanten av gänget. Nej, inte utkanten, men den som stod ett halvt steg bakom men ändå var med. Jag hade helt förträngt minnet av mobbingen tills en skolsköterska under en rutinkontroll i ettan ställde frågan om jag någon gång blivit utsatt för mobbing eller utfrysning och minnena långsamt letade sig upp till ytan. Jag minns att jag svarade att jag kanske hade varit det och tror jag beskrev hur jag inte fått varit med och frågade om det gilldes - det gjorde det. Jag tror inte jag grät och minns inte om vi samtalade vidare. Hon gjorde säkert sitt jobb men minnena försvann inte lika långt bort den här gången. De sköljde inte över mig men de ploppade upp ibland och jag började fundera över dem.

Jag minns inte när jag kom på det men jag minns det som en plötslig insikt. En sådan insikt som får en att känna sig lite trög eftersom den känns så självklar när den väl kommit. Jag insåg att mitt utanförskap hade fått påverka hela min person. Min självkänsla, mitt självförtroende, mitt handlande, mina val, mitt tankesätt, mina relationer och min självbild. Allt som var Emma hade fått sig en käftsmäll och blivit tilltryckt, begränsat och tillfångataget.

Jag minns att jag i ungdomsgänget i min nya kyrka aldrig tog min plats för givet. Jag var alltid så tacksam bara att få sitta med och lyssna och titta på när de andra umgicks, få skratta lite tyst åt skämten. Jag ville inte märkas, vågade inte ta plats, rädd för att störa och livrädd ändå in i märgen för att åter få höra orden som ekade i min själ: "Fattar du inte att vi inte vill vara med dig?!" Övertygad om att jag inte hade social kompetens nog att förstå när jag inte var önskad gjorde jag allt för att inte vara i vägen för någon. 'Folk i kyrkan är ju för snälla för att säga rakt ut att de inte vill att man ska vara med men de tänker det ju', var jag övertygad om och ville ge dem så lite anledning att tänka så som möjligt.

Jag minns hur glad och förvånad men även besvärad jag kunde bli när någon i cellgruppen (ofta Simon eller Ida) frågade hur min vecka varit. Jag svarade ofta kort och utan motfråga och kände mig tråkig och inkompetent men ändå snart som inte störde eller drog uppmärksamheten till mig.

Men den här gruppen människor tröttnade inte på mig och de lät mig inte vara i fred. De lät mig inte sitta som en fluga på väggen utan trängde sig på och ställde frågor. De tog med mig på saker, inkluderade mig i inside-jokes och gjorde mig till en del av sig. Jag fick en plats.

Första gången jag verkligen insåg att jag var med i gänget minns jag så tydligt. Det hade varit glöggkväll hos Victor Karlsson strax före jul och jag som inte gillar glögg och bor ute i skogen hade inte varit med och tog för givet att ingen tänkt något extra på eller ens märkt det. Några dagar senare får jag höra att de den kvällen frågat efter mig och pratat om att jag borde varit med. Jag är rätt säker på att jag fick minst ett par tårar i ögonen när jag hörde och tog in innebörden av det.

I min kyrka fick jag ta ansvar, hålla i andakter, vara med i lovsången, leda cellgrupp, osv. Jag fick vara rolig, tokig, glad och ledsen. Jag fick växa och bli mig själv.

När jag började bibelskolan efter gymnasiet och flyttade till en stad där den enda person jag kände var min moster blev det dock smärtsamt tydligt att mitt helande, min trygghet och mitt förändrade beteende bara fungerade i min egen underbara kyrkas miljö. De första veckorna av bibelskolan ville jag åka hem nästan varje dag. Jag kände ju ingen och trodde i min enfald att ingen annan heller skulle göra det, att de flesta kom själva. Alla verkade känna minst en person utom jag. Folk bildade grupper och de populära och sociala samlade snabbt folk omkring sig och fick nya vänner. Jag gick på toa under fikarasterna och vågade inte gå tvärs över det hemska Torget där alla satt och skrattade vid sina bord och sneglade dömande eller medlidande på ensamma lilla mig. Det var så jag upplevde det. Några pratade med mig och var vänliga, jag började lära känna några men det var så ytligt, de hade ju andra vänner och jag kände mig och som ett välgörenhetsfall - jag gav dem ingen riktig chans.

Så åkte vi på retreat, i oktober tror jag, och Gud rörde upp de variga såren på nytt och lyste rakt in i mina tankemönster och mina förvridna perspektiv, visade på mina rädslor och min fångenskap och talade så tydligt om att Han ville göra mig fri. Jag trodde nog inte egentligen att det var möjligt men jag skrev och skrev i de brev vi uppmanades skriva. Sista dagen brände vi breven som ett befriande avslut och avstamp och samlades sedan i små könsseparerade samtals- och bönegrupper ledda av en varsin van själavårdare/förebedjare. I den gruppen berättade jag kort om mitt utanförskap och hur det påverkat mig. Jag bröt ihop totalt och storgrät medan de andra tröstade och bad för mig. Det var en helig och befriande stund där mina sår fick tvättas rena och bindas om så läkningsprocessen kunde ta sin början. Jag visste att något viktigt hade hänt och när de på avslutningssamlingen bjöd fram att vittna om vad Gud gjort under retreaten bultade mitt hjärta på det där distinkta sättet, ackompanjerat av en enorm nervositet så klart, och jag gick fram till mikrofonen. Jag tror jag sa ungefär så här: "Jag vet att Gud har befriat mig från människofruktan den här retreaten, nu ska jag bara lära mig att leva i den friheten också". Tänk så rätt jag hade och tänk så smart Gud är som gav mig vishet att förstå att det låg en lång process framför mig men att det viktigaste låg bakom.

Idag har jag kommit längre än då. Jag blev fri då, jag är fri nu men jag kommer att bli friare under de dagar som kommer. Mina sår är läkta men ärren gör ont ibland. Jag jobbar på att uppskatta dem, att bära dem stolt och tacksamt och förstå att de gjort mig starkare och format mig till den jag är idag. Idag vet jag att jag inte är oönskad eller i vägen, även om tankarna dyker upp ibland. Jag vet att jag är vacker, att jag har en underbar personlighet som är väl värd att lära känna (även om det är det svåraste hindret att överkomma allt som oftast), att jag är rolig (och inte bara när jag skämtar på egen bekostnad), att jag har en vacker röst (tack Gud för musik & sång - vilken gåva!), att jag har talanger och gåvor och att jag har en plats som är min och som bara jag kan fylla. Jag jobbar ständigt på att våga ta plats, att riva mina murar, att vara sårbar, att bjuda in människor i mitt liv och mitt hjärta och inte backa i fruktan för att bli avvisad eller sårad på annat sätt.

Jag har förlåtit de som frös ut mig som barn, de visste verkligen inte vad de gjorde. Jag har förlåtit min älskade vän för att hennes goda hjärta ledde henne fel och är så glad att hon är min vän än idag. Jag har förlåtit andra som bidragit till såren under årens lopp och fortsätter att göra det varje gång nya eller gamla minnen dyker upp och sticker knivar i ärren inifrån. Förlåtelse är verkligen en process och ett viljebeslut som fattas om och om igen, alltmer sällan ju mer ärren bleknar.

Idag är jag innerligt tacksam till Gud för min familj och min släkt, mina församlingar (i Sonstorp och i Uppsala) och mina vänner (oavsett hur långt borta de är). Mest av allt är jag tacksam till Honom som burit mig genom allt, som hållit mig flytande och som gör allting nytt. Som gör det brutna starkare än innan, som gör fula sår till prydande ärr och som aldrig ger upp!

Jag ville dela min berättelse som också är mitt vittnesbörd för att jag hoppas att den ska hjälpa någon. Kanske någon som blivit eller just nu blir utfryst eller mobbad på annat sätt, som känner sig ensam och utanför. Någon som inte tror hon är värd att läggas märke till, som tror hon är i vägen och inte har en plats. DU är önskad och Du är älskad.

Kanske kan min historia få någon att uppmärksamma och gripa in i en mobbingsituation. Det är inte alltid man förstår hur mycket man sårar en annan människa genom små handlingar - var vaksam på dina egna och andras ord och handlingar och den de drabbar.

Kanske får den uppmuntra någon i sin tro.

Kanske hjälper den många att förstå och bättre kunna hjälpa människor som blivit sårade och tilltryckta att ta sig ut i friheten igen.

Till dig som går igenom samma process som jag vill jag säga - fortsätt kämpa, du vinner mark varje dag. Tappa inte modet för att du backade ett steg och inte gick och satte dig vid det där bordet trots att du ville det för att de såg ut att ha så trevligt utan dig och du inte vågade dra dit en stol. Det är okej att misslyckas, du är inte tillbaka på ruta ett, fortsätt framåt! Jag vet att vi kommer fixa det här.

Till mina vänner: TACK för att ni älskar mig och bär mig trots att många av er inte hört mig berätta den här storyn förut - jag älskar er <3