inemmasheart

Ligger och tänker på såna där djupa saker som man helst inte ska tänka på. Saker man kan nämna lite vardagligt men aldrig prata djupt om. Saker man bara får skriva utförligt om i påhittade romaner. Saker som livet, kärleken, känslor, längtan, smärta och drömmar.

Jag såg på Grey's anatomy ikväll och önskade att jag hade haft en axel där i precis rätt stunder att luta mig emot när jag som mest behövt det. Läser en bok nu som får mig att tänka på skyddsmurar, mod och hopp. Det är mkt som rör sig, alldeles för mkt :P

Natti vänner <3

För nån vecka sen läste jag ut en bok. Det är inte första gången jag läst den och förmodligen heller inte den sista. Det är en av de bästa böcker jag läst av en av mina favoritförfattare. Den är dessutom en av de första "vuxenböckerna" jag fick. 'Jaså, undrar ni vilken bok jag pratar om?' ;) Den heter Oönskat liv och är skriven av Francine Rivers, en amerikansk kristen författarinna.

Boken handlar om en kristen collegetjej vid namn Dynah. Hon har det perfekta livet med allt en tjej som hon kan önska sig. Hon har växt upp som enda barnet i ett varmt kristet hem, hon har älskat Jesus hela sitt liv och går nu på ett kristet college där hon även mött sin fästman Ethan. Ethan är skolans mest framgångsrika elev, alla tjejer vill ha honom, rektorn banar vägen mot en pastorstjänst för honom och han har vackra Dynah vid sin sida. Dynah jobbar deltid i resturangen på ett åkderdomshem och en kväll på vägen hem från jobbet blir hon överfallen och våldtagen av en man vars ansikte hon aldrig ser. Ethan har svårt att hantera sin ilska och känner sig besviken över hela situationen, för honom är Dynah oren och befläckad och han drar sig ofrivilligt undan och lämnar Dynah med rädslan och skammen. När det senare visar sig att Dynah dessutom blivit gravid av våldtäkten vänder även skolan henne ryggen och ber henne lämna campus för att undvika en skandal. Förvirrad och förtvivlad bryter Dynah sin förlovning och flyr hem till sina föräldrar. Men vad hon inte vet är att både hennes mamma och mormor genomgått en abort och fortfarande lider av dess konsekvenser - så väl fysiska som psykiska. Dynahs mamma Hannah blev näst intill steril efter sin abort och Dynah är hennes mirakel men hennes äktenskap med Dynahs pappa Doug är på bristningsgränsen eftersom ingen av dem kunnat förlåta och lämna det förflutna. Dynahs mormor har fått bröstcancer som kan kopplas till hennes abort årtionden tidigare, hennes man bad om förlåtelse på sin dödsbädd för att han tvingat henne till en abort och de har båda levt sina liv i sorg över en förlorad son.

Trots allt detta pressas Dynah till att göra abort av sina föräldrar som vill skydda henne från skammen och minnena av den hemska kvällen. Dynah tvekar fortfarande när mormor dyker upp för att försvara det ofödda barnet och beskydda Dynah från abortingreppet. För att slippa ifrån kriget hemma och inte splittra hennes närmaste ännu mer ger sig Dynah av för att ensam med Gud försöka finna svar och fatta ett beslut om barnet och framtiden.

Jag tänker inte avslöja hennes beslut eller hur historien fortsätter att utvecklas men jag vill ändå reflektera och kommentera denna starka bok som så modigt tar upp ett ämne som tystas ner i vårt samhälle idag.

I den politiskt korrekta sfären talas det om kvinnans val, hennes RÄTT ATT VÄLJA och bestämma över HENNES kropp. Det talas om frihet, öppenhet och tolerans. Men hur stor är denna frihet egentligen? Hur öppen är den här frågan egentligen? Och tolererar vi verkligen alla kvinnors val? Vad händer med de kvinnor som vill behålla sina barn trots kanske svåra omständigheter? Är vi okej med det? Eller får de bara välja så länge de väljer rätt? Familjerna som väljer att föda ett barn med Downs syndrom, stöttar vi dem eller skriver vi insändare med underton av hat om bortslösade skattepengar, barnets bästa och barmhärtighetsmord? Och vem står upp för och ställer de svåra frågorna till kvinnorna som pressas/tvingas till abort av sina partners? Vart finns alternativen och hjälpen för de som inte ser abort som en utväg?

En fråga som boken väcker är den sorg och skam som många kvinnor lever med efter en abort. Vad gör vi för att hjälpa dem? Hjälper vi dem genom att försvara deras val, att rättfärdiga deras handlingar och klappa dem på axeln och säga att de bara utnyttjade sin lagliga rätt för allas bästa och att det är bäst att glömma för att gå vidare. Det var ju trots allt bara en cellklump, en oönskad massa - eller? Vart ska de unga flickor eller kvinnorna vända sig som faktiskt sörjer ett barn? Ett barn som de inte då såg en möjlighet att ta hand om men som de varje år saknar och undrar över hur det hade kunnat bli OM BARA de hade valt att kämpa för och offra lite av sitt liv för honom eller henne. Vem möter dem i deras sorg? Vart är de välkomna med sina frågor och tvivel och skammen som jagar dem genom livet? Deras röster vill vi ju inte höra. De förstör bilden av abort som ett enkelt ingrepp och barnet som en icke-levande cellklump.

All frihet ges åt kvinnan, alla rättigheter men också allt ansvar och all makt. Det är en tung börda att bära och skapar en hemsk maktlöshet hos de fäder som förlorar sina ofödda barn till döden utan att ens få en chans att kämpa för dem. De har ingen laglig rätt att ens få veta att deras barn "skrapas bort" eftersom mamman - en av TVÅ föräldrar - beslutat sig för att avsluta barnets liv.

Att föda ett barn förstör inte någons liv. Det kanske ger en viss försening av olika planer i livet men livet fortsätter efter det. För ett barn som aborteras tar livet slut - när det knappt ens har börjat! Det finns många par i vårt välsignade land som längtar efter barn de inte kan få vilket gör adoption till en stark möjlighet. Par eller ensamstående kvinnor med ekonomiska problem kan ges stöd, ett litet pris att betala för att rädda ett liv och ge ett barn en framtid. Kanske är pappan villig att ta hand om barnet även om mamman inte vill ha med det att göra - låt då honom få vårdnaden och ge honom hjälp under den första tiden när barnet som mest behöver en mamma. Det finns så många andra sätt att lösa en oplanerad graviditet än abort! De alternativen behöver granskas, jobbas med och lyftas. Det behöver höras röster i vårt land som inte är politiskt korrekta. Som talat om riskerna med abort, som talar om sorg och skam, som reser upp fallna kvinnor, som talar för samvetsfrihet i vården (så att våra fantastiska hjältar, sjuksköterskorna, slipper lämna sina jobb för att de inte kan utföra aborter) och som ropar ut att VARJE LIV HAR ETT OKRÄNKBART VÄRDE och att alla alternativ som räddar liv är bättre än de som tar dem!

Så har jag då äntligen ansökt till högskolan... Det är hemskt skrämmande och panikkänslorna kommer krypande men samtidigt känner jag mig så OK med det. Det känns rätt även fast jag inte känner mig redo för allt det innebär. Jag hoppas och tror att det är ett steg i rätt riktning, ett steg mot att få använda mina gåvor och följa den kallelse Gud lagt på mitt liv :)

Lärarprogrammet med inriktning mot barn i åk 4-6 på Uppsala universitet. Vad seriöst och vuxet det låter. Så slutgiltigt på nåt sätt även om jag vet att det inte är det ;) Mellanstadielärare, fröken, det är jag det - snart iaf :P

Jag känner mig inte redo för att plugga, jag är rädd att jag ska tröttna eller misslyckas - att jag tar mig vatten över huvudet. Samtidigt längtar jag efter att få lära mig det yrke jag vill engagera mig i. En del av mig är så redo att flytta hemifrån (igen :P), jag saknar min frihet, mitt Uppsala, mitt eget på nåt vis. Samtidigt sörjer jag allt jag måste lämna, allt jag kommer vara så långt borta ifrån, allt jag kommer missa och allt/alla jag kommer sakna. Mamma, pappa, Maria, släkten som bor runt omkring mig här hemma, min kyrka (själva byggnaden och folket som fyller den med liv), min församling, mina vänner, High Five, cellgruppen, skolorna, alla fina barn, landsbygden, sjön, huset, bilarna och känslan av att inte bära ett så stort ansvar. Jag vill säga att jag är redo men det är jag inte, kanske kommer jag att vara det i höst, kanske inte men så länge Gud inte ger rött ljus kommer jag att flytta i alla fall :) Och jag kommer göra som jag alltid gör: acceptera och anpassa mig, gå in i det nya utan att se tillbaka. Förhoppningsvis lär jag mig mer och mer varje gång att blanda det nya och det gamla, att det är ok att sakna och genom det hålla kontakten. Jag har så lätt för att kapa banden för att kunna gå upp i det nya men denna gång hoppas jag kunna behålla fler band än tidigare :)

Jag kan inte vänta tills jag står där framför min alldeles egna klass, fullt rustad med utbildning, tålamod, vishet och kärlek för att kunna forma dem till trygga och unika små individer :) Att få ge dem de bästa förutsättningarna för ett lyckligt liv, oavsett hur deras liv sett ut fram till dess eller hur deras hemsituation är.

Over and out from a future educator :)