Det här med skola...och så oändligt mkt mer
Nu har jag spenderat den senaste timmen med att skriva på en franska-uppgift i skolan... Jag skulle ha haft psykologi men det visade sig att den var inställd så nu väntar jag på min Matte Diskret som börjar om några minuter. Efter det ska jag hinna handla lite o sen ska jag åka hem och fixa lite, kanske duscha, innan cellgruppen ikväll :) Då blir det min hemgjorda kladdkaka :D Hoppas bara att David inte är för hungrig :P Nej, men skämt åsido (han är ju inte ens med i våran cellgrupp längre :P) så ska det bli gott ;)
Jag måste säga att jag är rätt nöjd med trean så här långt, jag har längtat så länge och nu är det äntligen snart slut på den här som kallas skola... Jag brukade tycka om skolan, jag är ju bra på de flesta ämnena ;) men jag körde slut på mig själv på högstadiet genom att alltid göra mitt allra bästa. Jag hade 310 eller 315 poäng (är inte helt säker) när jag slutade där och jag behövde typ 120 eller nåt för att komma in på NV, så allt annat gjorde jag ju i princip i onödan... Jag insåg det inte då, trots att jag blev varnad, men nu ser jag ju att jag fick mig själv att tröttna på skolan - jag tog bort det roliga i det... Mina föräldrar har alltid lärt mig att göra mitt bästa, att följa reglerna och vara duktig. Men man behöver inte alltid göra sitt bästa, man behöver göra tillräckligt! Man behöver inte vara bäst i klassen för att man har kapaciteten till det, man kan göra så mkt man orkar. Skolan måste inte vara prioritet ett, två eller ens tre - allt man måste göra är att klara den och känna sig nöjd med sig själv... Jag har alltid varit en regel människa, jag har följt alla regler och gjort allt man borde göra - men jag har gjort det av plikt 70% av gångerna och det är inte rätt! I bibeln står det att saker inte är värda ngt om de inte görs av kärlek och jag har börjat inse det alltmer... Ibland krävs det att någon tittar på dig och ditt liv, hittar "felen" och vågar ställa de jobbiga frågorna. Jag fick en hel del sådana en gång men den jobbigaste av alla vet jag inte ens om den ställdes men den kom iaf upp och den har ekat länge i mitt huvud... Den fick mig att inse att man inte kan göra allt av plikt, man måste inte göra allt bara man kan göra det lilla man faktiskt gör med hela hjärtat! Frågan var den här: "Om du flyttade till en annan stad där du inte kände nån, skulle du leta upp en kyrka att gå till då?". Då skrämde frågan mig, den var som ett slag i magen och jag försökte desperat tvinga mig själv att säga "ja, det är klart jag skulle!" men det hade inte varit sant... En av de andra frågorna personen jag pratade med ställde var " Varför går du till kyrkan nästan varje söndag? Och varför kommer du nästan alltid på caféer och cellgrupper?" Jag hade aldrig tänkt så förut... Det var rutin o vardag för mig... Men jag kom fram till att jag gick dit för att träffa alla härliga människor där, vissa ggr var det för att möta Gud och vissa gånger av plikt men mest var det för vännerna o atmosfären - jag trivs där, jag är trygg där.. Det är också anledningen till att jag inte skulle leta upp en kyrka i första taget, där skulle jag inte känna ngn så mina anledningar att gå dit skulle minska drastiskt, jag skulle inte känna mig trygg där, jag skulle inte ha en plats där...
Det är otroligt skrämmande att tänka på, fortfarande, mer än ett halvår efter det samtalet, men det är nyttigt. Det får mig att inse att jag behöver släppa taget om lagiskhet, plikt och kontroll och försöka att bara vara Guds barn... <3
Jag måste säga att jag är rätt nöjd med trean så här långt, jag har längtat så länge och nu är det äntligen snart slut på den här som kallas skola... Jag brukade tycka om skolan, jag är ju bra på de flesta ämnena ;) men jag körde slut på mig själv på högstadiet genom att alltid göra mitt allra bästa. Jag hade 310 eller 315 poäng (är inte helt säker) när jag slutade där och jag behövde typ 120 eller nåt för att komma in på NV, så allt annat gjorde jag ju i princip i onödan... Jag insåg det inte då, trots att jag blev varnad, men nu ser jag ju att jag fick mig själv att tröttna på skolan - jag tog bort det roliga i det... Mina föräldrar har alltid lärt mig att göra mitt bästa, att följa reglerna och vara duktig. Men man behöver inte alltid göra sitt bästa, man behöver göra tillräckligt! Man behöver inte vara bäst i klassen för att man har kapaciteten till det, man kan göra så mkt man orkar. Skolan måste inte vara prioritet ett, två eller ens tre - allt man måste göra är att klara den och känna sig nöjd med sig själv... Jag har alltid varit en regel människa, jag har följt alla regler och gjort allt man borde göra - men jag har gjort det av plikt 70% av gångerna och det är inte rätt! I bibeln står det att saker inte är värda ngt om de inte görs av kärlek och jag har börjat inse det alltmer... Ibland krävs det att någon tittar på dig och ditt liv, hittar "felen" och vågar ställa de jobbiga frågorna. Jag fick en hel del sådana en gång men den jobbigaste av alla vet jag inte ens om den ställdes men den kom iaf upp och den har ekat länge i mitt huvud... Den fick mig att inse att man inte kan göra allt av plikt, man måste inte göra allt bara man kan göra det lilla man faktiskt gör med hela hjärtat! Frågan var den här: "Om du flyttade till en annan stad där du inte kände nån, skulle du leta upp en kyrka att gå till då?". Då skrämde frågan mig, den var som ett slag i magen och jag försökte desperat tvinga mig själv att säga "ja, det är klart jag skulle!" men det hade inte varit sant... En av de andra frågorna personen jag pratade med ställde var " Varför går du till kyrkan nästan varje söndag? Och varför kommer du nästan alltid på caféer och cellgrupper?" Jag hade aldrig tänkt så förut... Det var rutin o vardag för mig... Men jag kom fram till att jag gick dit för att träffa alla härliga människor där, vissa ggr var det för att möta Gud och vissa gånger av plikt men mest var det för vännerna o atmosfären - jag trivs där, jag är trygg där.. Det är också anledningen till att jag inte skulle leta upp en kyrka i första taget, där skulle jag inte känna ngn så mina anledningar att gå dit skulle minska drastiskt, jag skulle inte känna mig trygg där, jag skulle inte ha en plats där...
Det är otroligt skrämmande att tänka på, fortfarande, mer än ett halvår efter det samtalet, men det är nyttigt. Det får mig att inse att jag behöver släppa taget om lagiskhet, plikt och kontroll och försöka att bara vara Guds barn... <3
Kommentarer
Trackback
