inemmasheart

Jag har en tendens att börja skriva saker utan att ha en aning om vart de kommer hamna, att bara skriva det som ploppar upp i mitt huvud är nästan som terapi för mig... Jag kan ha en tanke när jag börjar skriva men efter några meningar byter mina tankar riktnign totalt och börjar handla om det jag egentligen behöver skriva om, antingen för min egen skull eller för ngn annans... Jag är inte alls lika bra på att prata inför folk som jag är på att skriva. När jag skriver kan jag formulera mig som jag vill, vilket oftast är på ett lite finare språk än talspråket... Och jag behöver inte känna pressen hos den/dem som lyssnar, jag kan bara skriva ner vad jag skulle vilja säga till ngn utan att det känns konstigt eller att jag blir avbruten... Så ofta ångrar jag saker jag säger/inte säger, jag tänker det i mitt huvud och hade jag fått skriva ner det hade jag säkert varit nöjd men när jag ska säga det så blir det aldrig lika bra... Jag tror jag fungerar så väldigt ofta, att jag hellre skriver mail eller brev till folk när jag vill uttrycka mina känslor än pratar med dem ansikte mot ansikte... Det blir alltid så konstig stämning när man utgjuter sitt hjärta för folk... Så ofta blir det obekvämt och det känns som att man just la fram sitt hjärta till ngn som inte ens klarar av att titta på det... Jag har blivit sårad på det sättet flera ggr, inser jag nu när jag sitter här... Wow, det här är verkligen som terapi för mig... När jag får skriva ner saker så inser jag alltid saker om mig själv o andra... Det brukar räcka med att ngn ber mig berätta om ngt och när jag gör det inser jag själv svaret på de frågorna jag har eller ser felen jag gör... Det är ngt som Hannah är otroligt bra på ;) Hon brukar mest bara be mig berätta, ställa lite frågor för att få in mig på problemet och sen behöver hon inte ge mig svaren, det gör jag själv ;)

Så vad jag insåg idag hade jag inte insett om jag inte hade börjat skriva av mig, däför är jag så glad att jag har en blogg. Det känns på nåt sätt skönt att veta att någon läser mina tankar, att ngn förstår mig bättre genom att läsa det jag inte är så bra på att beskriva...

Jag börjar förstå vad en vän till mig sa för ett tag sen, hon sa att jag behöver lära mig att släppa in människor i mitt liv, mitt hjärta, mina tankar... Jag är otroligt dålig på det... Jag bygger murar för att slippa bli sårad av folk som jag öppnar mig för o som sen skadar mig när jag är som mest sårbar... Jag kan se problemet mer tydligt nu, att jag inte släpper in folk, att jag hellre skriver ner mina tanker i hyperrymden än pratar om dom ansikte mot ansikte med mina vänner. MEN, vad jag ännu inte kan se (som jag säkert kommer upptcäka så småningom) är hur jag ska lösa problemet. Hur jag ska kunna prata mer med folk omkring mig när det mest anses som störande, irriterande och ngt som de helst ignorerar...? Jag är förmodligen otroligt fördomsfull mot folk som inte förtjänar det men det gör så fruktansvärt ont att göra sig så totalt sårbar för ngn genom att berätta om sina innersta tankar/rädslor/drömmar och mötas av tystnad, bli ignorerad, mötas av ett skratt för att lätta på stämningen, kanske till och med hånas eller bli idiotförklarad... Ord eller frånvaron av ord gör mer ont och lämnar större ärr än någon misshandel kan göra... För ord kan inte döda, inte fysiskt iaf, men att vara levande död är ett straff värre än döden. Att ha smärta på insidan är värre än fysisk smärta - den går iaf över... Inre smärta kan man dölja, man kan låtsas att den inte finns, men den försvinner aldrig helt och så småningom rivs den upp igen...

Jag vet att kärlek inte är säkert, det är faktiskt det dummaste man kan göra mot sitt hjärta, att älska ngn... Det leder alltid till att man blir sårad, ens hjärta blir nedtrampat i smutsen, varje elakt ord hugger som knivar och varje gång man känner lycka så vet man att den kan försvinna lika fort... Men kärleken är värd det, kärleken är det enda som kan göra en människa hel, kärlek ger lycka större än något annat den här världen kan erbjuda...

Så jag är kluven... Jag vill satsa allt men är livrädd för smärtan och lidandet det kommer innebära... Jag vill inte isolera mig o mitt hjärta och inte släppa in ngn men jag vill inte kasta ut mitt hjärta till vargar som sliter sönder det... Att släppa in människor och tom Gud i mitt hjärta är en otroligt stor risk... De valen kommer nog alltid att vara mitt livs svåraste val, men det kommer även att vara de valen som håller mig levande, de valen som gör det värt att leva... <3