inemmasheart

Det är alltid konstigt att se tillbaka, att tänka på hur saker varit, hur de förändrats och hur de är idag, hur jag varit och förändrats, hur jag är och hur jag kommer bli. Men det har nog aldrig känts så konstigt för mig som nu, nu har så mkt hänt, så intensivt och så massivt, på så kort tid. För ett och ett halvt år sen skulle jag snart ta studenten. Jag var en "stor flicka" på väg ut i den stora världen, jag kan knappt förstå att den tjejen var jag...

Jag har aldrig varit mig själv mer än jag är nu, aldrig trivts mer med mig själv och min vardag än här och nu.

Sista helgen i augusti 2011 flyttade jag till Uppsala för att gå bibelskola här ett år. Jag var livrädd! Jag kände ingen och visste inte hur jag skulle lära känna någon heller. Första dagen var hemsk men räddades delvis av två underbara tjejer - Emma och Maggie. De följande veckorna pendlade jag mellan hopp och förtvivlan, positiva överraskningar och besvikelser. Jag ville åka hem många gånger, jag var inte nöjd eller glad, låg mer på minus än plus och plågades av ensamhet i folkmassan (the crowd, hur man nu ska översätta det, men hoppas ni förstår bilden/uttrycket), rädslorna förlamade mig och förkastelsen jagade mig - att folk inte tyckte om mig, att jag inte var intressant, att jag var ivägen och störande klängig, att jag var välgörenhetsprojektet som folk var snälla mot för att jag inte kände nån. Själva skolan var inte heller som jag tänkt mig/hoppats. Jag hade ju bytt ut planerna på en DTS med löften om mkt praktiserande, mkt gemenskap och vägledning, mm och fått 3 föreläsningar om dan, ensamma eftermiddagar och obekväma fika-raster där målet alltid var att hitta ett bord så fort som möjligt som jag kunde sätta mig vid utan att störa/krångla för mkt så att jag inte såg ensam ut utan passade in. Det var inte så kul men det fanns ljuspunkter och det kom hela tiden saker i de jobbigaste stunderna som gjorde det värt det att stanna, som gjorde att jag inte kunde ge upp utan att ge det en chans till. Idag är jag så otroligt tacksam till Gud för de små ljusglimtarna som fick mig att våga stanna och att t.o.m. våga satsa lite mer för att se om det fanns mer att upptäcka, ta emot och vinna :)

Det hände mkt saker de där första veckorna och jag är tacksam för dem även om det är mkt som är suddigt så här i efterhand, detaljer är ju inte min starka sida (det vet alla som känner mig väl :P).

Men sen kom retreaten... Jag kan på fullaste allvar säga att det var på retreaten bibelskolan började på riktigt för mig. Det kunde bara ha varit ännu en halv-awkward/jobbig helg med starka gudsmöten som berörde för stunden men som kvävdes och bleknade med tiden och vardagen men Gud ville mer än så.

På vägen ut till Ribbingebäck var min lycka stor över att jag fick sitta med Viktoria, en av tjejerna jag brukade fika med på bibelskolan men som jag knappt pratat med, eftersom det inte var så många andra tjejer med som hon brukade umgås med. Vi hade väldigt trevligt men jag hade svårt att slappna av och njuta, rädslan låg hela tiden bakom som en stel mask och murarna var uppe. "Tänk om hon tycker jag är tråkig eller ointressant, pratar jag för mkt nu? Åh nej, borde jag säga nåt nu? Vad? En fråga? Är det för påträngande? Nej, nu har det gått för lång tid, jag skulle sagt nåt dir, nu kommer det bara låta krystat... Osv, osv..." Jag var desperat att inte skrämma bort henne men vågade samtidigt inte för allt i livet släppa henne för nära. Jag ville vara själv men inte ensam, ville vara för mig själv men inte utanför, ville vara med fast utan att delta (jag inser när jag skriver det här att jag aldrig riktigt satt ord på den här delen av mig själv som jag faktiskt var då, det här upptog verkligen en stor del av min tankeverksamhet - att undvika allt obekvämt, allt som kunde skada mig. Det känns konstigt nu men jag minns det väl och det var en del av mig då och kommer alltid finnas med som minnen och ärr av mina läkta sår).

Hursomhelst så kom vi fram och helgen tog sin början. Jag ska göra denna historia kort och säga att min attityd från bussresan höll i sig till stor del och det var tufft men med vackra ljusglimtar där hoppet på riktigt började tändas i mig. Hoppet om förändring, hopp om frihet, hopp om liv - ett liv utan fruktan. Vi hade flera ensamma stunder med Gud och Han började väcka tankar i mig om min uppväxt, saker som hänt och hur de präglat mig. Han började röra runt i min människofruktan, visa på dess rötter, visa hur djupt det satt och hur sjukt mkt det kontrollerade mig och formade den jag var och vad jag gjorde. Så kom slutet av retreaten och vi samlades i små grupper indelade med rena kill- och tjejgrupper där vi pratade om helgen, delade vad vi tänkt på o vad Gud berört i oss och vi bad tillsammans för varandra. Det var första gången (tror jag) som jag berättade om min människofruktan och den upplevelse av mobbing från när jag bar liten som låg bakom den. Jag berättade kort och släppte därmed taget, lär murarna rasa och tillät Gud att börja läka mina sår på allvar, upprätta mig och föra mig ut i den friheten Han skapat mig till! Tjejerna bad för mig men jag har ingen aning om vad de sa, jag grät för första gången på allvar ut den smärta och rädsla jag burit på så många år, jag grät i min Faders armar och lät allting komma upp till ytan och möta Hans kärleks ljus.

Det kändes inte som en livsförvandlande händelse, jag blev inte automatiskt/omedelbart modig och supersocial MEN Gud började en process där och då som jag kan se resultat av idag - resultat jag aldrig kunnat drömma om eller vågat hoppas på. Jag är tacksam bortom ord och fullständigt överväldigad av Hans godhet och kärlek <3

Bara nån timme efter den stunden, det mötet med Gud och den bönen stod jag framför halva min bibelskoleklass (de som var på retreat med mig) och proklamerade/bekände att Gud hade befriat mig från människofruktan och att jag nu behövde lära mig att leva i det! Jag tror det är den största, mäktigaste och starkaste sanning jag någonsin uttalat! Jag gjorde det med darrande röst och ben, med fjärilar i magen och flackande blick men jag gjorde det och det befäste något i mitt liv! Det var mitt gensvar till Gud, mitt tack, mitt beslut och bekräftelse på Hans påbörjade verk i mig, mitt TACK för Hans möte med mig <3

Idag, mer än ett år senare kan jag se tillbaka på den dagen med en sådan enorm tacksamhet och kärlek till Gud! Jag kan också se att det inte var lätt alla dagar, för det var det inte och Gud har aldrig lovat att allt ska vara lätt när man är kristen men Han har lovat att vara med och TRO MIG, det var Han och det ÄR Han! Det har varit en process som ännu inte är färdig men det har varit en process som bara Gud skulle kunnat genomföra :) Jag vet att jag inte skulle kunnat göra det här själv eller komma dit jag är idag på egen hand eller genom någon människas kunskap/vishet/hjälp och därför kan jag inte ta åt mig någon ära för det elle ge den äran till någon annan än min Pappa, Gud - bara Honom tillhör äran, min tacksamhet och min kärlek <3

Så att se tillbaka idag är konstigt och överväldigande för det här året har varit så omvälvande :P Det har varit mitt livs jobbigaste men bästa år, mitt mest känslosamma år som samtidigt lärt mig älska min känslor utan att låta dem styra mig. Djupt? Jag vet ;) Men det är bra, jag lovar :)

Det får vara allt för ikväll. Nu ska jag med frid i hjärtat säga godnatt till min himmelska Pappa och somna med ett tacksamt leende på läpparna <3

Gud välsigne dig min vän!