inemmasheart

I wish there was somebody who could tell me how to be happy...

I wish I could write something down here... My head is spinning and my world is upside down in a lot of ways but I just don't know where to start... I don't know how to explain what I'm feeling or thinking. My life is a mess and I can't seem to remember how to make it right again 'cause I don't even remember when it was allright.

I wish in some ways I could start over, that I could go back in time with the knowledge I have today and not make the same mistakes I've made in this life. Unfortunately time is a half demention and going back in it is not an option, it just keeps moving forward and the best thing you can do is forgive, forget and move on - 'cause time will even if you keep living in the past... I guess that's what I need to do now... Move on with my life and enjoy it 'cause I'm not getting a second chanse, this one is not a reharsal to learn from and do better in the next. This is my time on this earth and I need to make the most of it... It's so depressing sometimes 'cause in some ways I feel like I've already wasted 18 years of my life and that sucks! I wish I could have accomplished more so I could feel cmfortable with my own life... 'Cause right now I don't... I feel like I'm missing out on my only chance of beeing happy and living the life of my dreams. The life I have today is not enough for me, I want more! This can't be it, no way, I'm not buying it! I want more and I am gonna find a way to get it 'cause I'm not wasting my life on anything less than what my dreams tell me I could have. I want everything and I want it now 'cause this isn't a reharsal and I wanna die knowing that I lived my life to the fullest!

This sounds so selfish and it probably is but I can't live my life the way someone else wants me to or live it only for someone else - I need to be happy with my own life... I hate selfishness and I really don't wanna be selfish, I wish I didn't feel this way but I do... So I'm trying to figure out what this means and how I'm gonna live my life... It's so scary, frustrating and confusing but I need to figure it out and I need to know if it's gonna be worth it. 'Cause I need a life worth living...

I have this silly little dream that fairytales do come true - that there is a happilly ever after...for me.

I have this silly little dream that Prince Charming will find me one day. That someone, somewhere out there is meant for me.

I have this silly little dream that one day show up to save me and sweep me off my feet and life'll never be the same.

I have this silly little dream that he'd make me perfect, that he'd complete me.

I have this silly little dream that our love would be perfect, that we'd never yell at each other and never lay hands. That we'd always love, trust and respect.

I have this silly little dream of a familly built on true love and of putting each other first.

I have this dream of raising girls who would respect themselves and other. Of raising boys who'd treat girls right and be the gentlemen their sisters would set their standards from.

I dream of waking up to the man of my dreams every single day of my life. Never spending one night apart.

I have this dream of growing old together with the only man I've ever kissed and the man who knows me better than anyone ever will. The man who sees me and loves me for who I am and who understands me - no words needed.

I have this silly little dream of love at first sight and beeing persued like the treasure I am.

This silly little dream of mine has not yet been crushed or broken. I could still have the life, the man and the familly of that silly little dream...

De senaste veckorna har på nåt konstigt sätt handlat om romantik i mitt liv. Inte romantik som i att jag är kär utan som i att jag sätter upp mål, drömmar och krav på hur jag vill att tomantiken i mitt liv ska se ut... Jag har förlorat mig i Taylor Swifts vackra texter, skrivit dikten ovan och tittat på filmen Drear John och önskat mig en framtid som i mina drömmar. Jag har önskat mig att få vara skatten i någons liv, att få vila i någons trygga armar och att slippa gå igenom livet ensam. Kanske kan det verka som en liten löjlig barnslig dröm men den är min och den kan fortfarande bli sann...

I mean, just listen to this... It really does say a lot! :)




And here are the parts of the lyrics that was taken from my heart:

My head speaks a language, I don’t understand.

I got too much life,
Running through my veins, going to waste.

I don’t wanna die,
But I ain’t keen on living either.
Before I fall in love...

I scare myself to death,
That’s why I keep on running.

I got too much love,
Running through my veins, going to waste.

I just wanna feel real love,
In a life ever after
There’s a hole in my soul,
You can see it in my face, it’s a real big place.

I mean, He's really good ;) As much as I may smile when I can see myself in the lyrics it hurts a lot too... I wish all this life and love inside me didn't feel wasted and I wish my head made more sense... Well, I do believe I heard this song for a reason so I'll keep it in mind ;)

Love E

Jaaaaaaa!!! Jag hittade som av en slump det inlägg jag skrev förra gången och som jag blev så arg över att det försvann ;) Det är ju inte lika aktuellt längre och jag känner inte riktigt lika starkt för det men här kommer det:

"Det finns mkt jag blir trött på ibland! Just nu är det känslor som får mitt ogillande... Det kanske låter konstigt men vänta tills jag får förklara mig. Det är så här att jag är en väldigt känslosam människa på många sätt. Inte nödvändigtvis så att jag visar det för folk och börjar gråta hela tiden MEN det rör sig väldigt mkt känslor inom mig hela tiden och de formar den jag är, de beslut jag tar och hur jag mår... Men nu är det så här att känslor speglar inte alltid verkligheten, det är därför de kallas känslor och inte fakta, och ibland ljuger de för oss. Det kan kännas som en sak men vara en annan, saker kan misstolkas för att vi låter våra känslor driva oss att analysera sönder saker... Är ni med? Hoppas det för nu kommer problemet. Hur ska jag kunna veta vilka känslor som är bra och vilka som är dåliga? Jag vet ju så klart att hat och svartsjuka o sånt inte är bra men jag menar när samma känsla kan vara både bra och dålig, hur ska jag då veta? Bibeln säger flera ggr att vi inte ska låta våra hjärtan lura oss och att vi ska skydda dem och sånt och i kyrkan pratar man ofta om att inte lita på sina känslor utan luta sig på det man vet (bibeln, Gud, Hans kärlek, etc.). Men problemet är ju att Gud ofta talar genom känslor och ingivelser som att man känner att man borde ringa nån, säga nåt, be för nån, ge någon pengar, göra en bibelskola.... Massa saker säger Gud genom känslor och spec till mig efetrsom jag funkar bra med känslor MEN sen finns det massa känslor som bara finns där för att lura mig, eller?! Jag får det lixom inte att gå ihop... Jag vet inte hur jag ska kunna skilja dem åt. Sen finns det en till twist i det här... Det är att jag ibland får höra alltför ofta att ens känslor lurar en eller att man inte har rätt att känna vissa saker. Som tex att va arg på Gud och att ifrågasätta Honom, att känna sig sviken även fast man kanske inte är det, att inte känna hopp och glädje över ngt man ska känna det över - såna saker gör ont... Det finns få saker som är så personligt för mig som mina känslor och jag blir djupt sårad och förolämpad när folk säger att mina känslor inte är legitima - att jag alltså inte har rätt att känna vad jag känner! Vem på den här planeten, vem av alla männsikor med brister och fel, VEM har rätt att säga ¨t mig vad jag får och inte får känna!? Är det någonting jag inte kan kontrollera så är det väl mina känslor?! Jag kan ju så klart mindra mig själv från att agera utifrån dom som tex att skada nån pga hat, det skulle jag ju så klart aldrig göra, men ajg kan inte stoppa mina känslor... De finns där oavsett vad andra tycker... Och en stor del av min rädsla för att öppna mig för människor, prata om djupa saker ansikte mot ansikte, tror jag har sin grund just där - i det faktum att jag inte vågar riskera att någon ser in i mitt hjärta och sen har mage att säga att jag har fel känslor eller åsikter... Jag säger inte att jag har rätt i allt eller att jag har rätt att göra vad jag vill men jag HAR RÄTT att uttrycka mina rädslor, känslor och tvivel utan att bli trampad på!

Det var inte riktigt tänkt att inlägget skulle hamna här, jag antar att jag var mer upprörd över det här än jag trodde... Men det är verkligen ngt som påverkar mig som person på ett negativt sätt när jag inte kan uttrycka mitt inre som förvirrar sönder mig utan att bli ifrågasatt, utredd och dumförklarad. Det händer inte ofta men när det väl händer så gör det ont, sjukt ont! Det finns inget mer att blotta när jag visat mitt hjärtas insida, det finns inget skörare än så och det finns därför ingen som gör så ont och som ger en sådan rädsla..."

Ikväll var jag på en föreläsning om självkänsla och kom fram till, som så många andra, att min självkänsla är otroligt låg och det jag skrev i det här inlägget är ett starkt bevis på det. Men jag tror inte att det hjälper att såna här saker händer med jämna mellanrum för när man ligger ner så kommer man inte resa på sig bara för att någon sparkar på en... Är ni med på min jämförelse? Om någon som har dålig självkänsla försöker öppna sig för ngn och får en "spark" rakt i hjärtat så kommer inte det innebära att den personen reser sig upp och "tuffar till sig", nej, personen kommer ligga kvar och vänta tills smärtan avtar och sen försiktigt ställa sig upp och se till att inte göra sig så sårbar igen...

Det var dagens (och en annan dags) djupa tankar - tänk på att se och lyssna på människor och sparka INTE på nån som ligger ner, inte ens om du också ligger ner för tro mig, det hjälper inte...

Kram <3

Nu är jag fruktansvärt arg för mitt långa inlägg där jag verkligen försökte öppna upp mitt hjärta och hitta fram till ngt ärligt att skriva ner försvann! Så nu tänker jag göra nånting annat istället och försöka sluta vara asarg! Jag var bara så nöjd med det jag kommit fram till och hade så gärna publicerat det - nu känns det lixom inte färdigbearbetat... Jag har aldrig tänkt på det så förut men jag tror att jag behöver få skriva ner saker och under tiden komma fram till saker och sen när jag fått ur mig allt publicera det någonstans eller skicka det till ngn för att det ska vara färdigbearbetat... Hm, värt att tänka på... För det är ju inte nödvändigtvis så att jag vill att en speciell person ska läsa ett spec inlägg, jag vill bara att nån ska läsa det och kanske förstå mig eller sig själv bättre... Annars är det lixom meningslöst. När jag skriver så skriver jag nog aldrig bara för mig själv... Antingen är det till nån, till Gud eller här på bloggen eller facebook - aldrig i tomma intet, i en bok som ingen läser (så vida det inte är till Gud förstås ;P)...

Japp så är det med det :) Ha en bra fredagskväll nu, eller helg beroende på när ni läser det ;) Kramar!

Are you one of the people who just can't let go of things or get over things? Than you're like me... Whenever something bad happens I just can't get over it! Espesially if I'm the one messing things up... I just keep obsessing about it, going through it over and over again - driving myself crazy! I beat myself up - over and over and over again! And if it's someone else who's hurt me, intensenaly or not, I over analyze it 'til I end up hurting myself even more...  Instead of realizing that someone accedently hurt my feelings I keep reliving it and just won't let it go... Anyone who knows what I'm talking about? I'm just really bad at forgiving people who don't appologize ('cause they don't know I'm hurting and it's a silly thing to be hurt by, most of the times ;)) and espesially bad at forgiving myself... If I became a smoker or addicted to drugs I think I would have a really hard time quiting because I wouldn't be able to forgive myself and that would keep me locked in... hm, I gotta go know... But I may wright more about this some other day... It's on my heart a lot ;)

xoxo

A wonderful expression that Luke taught me when I was in Australia (can't believe it's been two months sinse then) is this: "Too much!". It's amazingly useful ;) Two simple words that can express so many feelings and states of mind ;) Right now that's all I wanna say... Just too much!

Hej :) Jag är ledsen att det blir så lite bloggande nu för tiden... Jag tror det är för att det pågår så mycket i mitt hjärta som jag inte vill slänga ut bara så här... Och nånting ytligt som inte betyder nåt ser jag ingen mening med att skriva... Det finns alldeless tillräckligt med bloggar som berättar om vad någon gör under dagarna ch jag är inte intresserad av att skriva om vad jag gör  jag vill skriva om vad jag känner och tänker. Saker som betyder nåt... Så, vi får väl se när jag känner för att öppna mitt hjärta här igen :) Tack för att ni tittar hit då och då iaf ;)

Kram på er <3

För bra länge sen lovade jag en vacker flicka ett eget inlägg på min blogg, ett inlägg som bara skulle handla om henne för att beskriva den underbara person som tar upp stora delar av min dag ;) Det blev aldrig riktigt av, det var mycket som inte blev som det skulle - som jag önskade - och kanske har hon glömt det här redan men det har inte jag... Vi är lite som hund och katt, lite som syskon och jag är ledsen för att vi inte riktigt är lika nära varandra som vi brukade vara... Så mycket olika intressen och småtjafs har gjort att vi glidit lite längre ifrån varandra och det ångrar jag. Men nu ska jag sluta klaga och istället berätta och denna toppentjej! :)

Hon är rätt otrolig faktiskt, hon är rolig, vacker, väldigt söt, bjuder så mycket på sig själv, bryr sig om andra och hon är faktiskt väldigt smart - även om hon ibland tvivlar på det ;) Hon är en stor anledning till att jag klarat av alla långa skoldagar, jobbiga spanskalektioner, förvirrande kemilektioner och mördande fysiklektioner ;D Hon har fått mig att ta lite lättare på saker, att inte vara felfri, att det inte händer så mycket om man kommer försent till ett par lektioner och att alla lektioner inte är nödvändiga :) Hon har fått mig att släppa loss lite, att våga leva och ta vara på det som är viktigt - det som betyder något - att prioritera mera rätt helt enkelt ;) Hon har tagit hand om mig, umgåtts med mig, spenderat tid med mig och det har gjort att hon lärt känna mig bättre än många av mina andra vänner. Hon betyder mycket för mig och trots att vi är så olika och bråkar nästan som syskon så är jag otroligt lycklig över att hon är min vän...

Tack Linnea <3

I <3
E <3

Kom på att jag glömt de här underbara personerna :) Personer som jag verkligen uppskattar otroligt mycket och mår väldigt bra av att spendera tid med... De kan få mig att känna mig otroligt älskad och det händer ju inte varje dag ;) så tack... <3

Jag har velat skriva här sen alla hjärtans dag men det har inte blivit av... Jag prioriterar vissa saker och personer betydligt högre än bloggen... Men nu tänkte jag att jag kan skriva mina tankar lite :)

Alla <3-ans dag fick mig att komma ihåg folk som betyder mycket för mig... Och det fick mig att tänka till. För det är inte alltid så enkelt som att de människor jag känner bäst, älskar mest är dem som ligger på mitt hjärta/som rör vid mig... Det finns personer som verkligen rör vid mig, som på något sätt nästan gör ont i mig - personer som jag inte ens känner så väl egentligen... Sen finns det så klart folk jag älskar och står riktigt nära och som rör vid mitt hjärta...

Jag vill passa på att nämna dem här idag... Jag kommer inte skriva ut deras namn, bara första bokstaven och det gör jag inte för att göra folk nyfikna, det känns bara bäst så...

L <3
E <3
A <3
H <3
V <3
L <3
C <3

Det kan hända att jag kommer på flera så småningom och då kommer det antagligen dyka upp inlägg med bara den bokstaven och ett hjärta... :)

Sov nu så gott och ha ett bra sportlov :) Kramar <3

Jag tror att jag har ett väldigt starkt samvete för det mesta... Det gäller inte riktigt allt men en hel del... Jag klarar inte av att vara elak mot folk - det går bara inte! En gång skämtade jag om en vän som väldigt ofta skämtar med/om folk - hon är ashärlig - om att hon var tjock... Jag ska berätta vad vi sa :) Hon hade just köpt en chokladboll när en av våra kompisar kom fram o frågade om han fick smaka o sen tog typ halva chokladbollen!? :P Då sa hon: Men hallå, hur ska jag nu kunna bli tjock? ;) Och då kommenterade jag för en gångs skull: "Du klarar dig nog bra ändå ;)" Hon blev förstås lite chockad för jag brukar aldrig säga sånt och efter att det hade spridits till typ alla i en vecka så mådde jag galet dåligt över det... En del av mig ångrar att jag sa det (och det var ändå snart ett år sen) men en del av mig känner att jag också måste få skoja med folk ibland utan att det ska innebära att jag hängs ut som elak... Varför ska folk få skämta om mig när inte jag får skämta tillbaka? Men jag hatar som sagt att säga elaka saker, jag vill ju verkligen inte såra nån... Jag undrar om det beror på att jag vet precis hur mkt ord kan såra... Jag har en känsla av att det skulle kunna vara så... Och kanske är det en bra sak, för då kanske jag kan undvika att såra folk och det är ju ngt bra. Men ibland känns det bara som ännu en av alla de saker som gör att jag håller tillbaka... Jag anses väldigt ofta som blyg och det är jag ju och folk säger att jag inte är bra på att släppa in folk... Men hur ska jag kunna göra det när jag inte kan skämta med folk som jag skämtar med nära vänner o familj utan att bli uthängd o må dåligt av det...? Hur ska jag kunna släppa in folk när det gör så ont? Varför ska jag bara släppa in folk utan något som helst löfte om att de inte skadar mig ännu mer...? Jag vet ju inte ens hur man gör... Hur släpper man in folk i sitt liv, på djupet - in i sitt hjärta? Det är aldrig nån som lärt mig det... Så när folk säger att jag inte släpper in folk gör det ont för jag försöker verkligen - jag vet bara inte hur man gör... kanske är det så svårt för mig eftersom min ABSOLUT största rädsla/fobi är att tränga mig på folk o vara oönskad... Då ör det svårt att veta vart gränsen går, hur mycket man ska jobba på en relation o hur mycket man kan berätta utan att det blir för mkt...?

Det var dagens titt in i mitt hjärta <3

Hej folket!

Jag ber så hemskt mkt om ursäkt, jag har ju varit hemsk på att blogga... Jag sa att jag skulle skriva när jag kände för det men nu har jag ju inte skrivit alls... Förlåt :(

Så, nu har jag iaf utlovat ett Australien inlägg och ni får det exklusiva (nästan iaf) "förstahandstitten" ;) Inga bilder på facebook än men ni får några här ;)




Den underbara flickan jag åkte för att träffa :D Hannah <3



Tahlee - en vacker lägergård



Beautiful! (The Hill)



Koala ;)



The Opera House


Varsågoda och njut! <3

Hold me.... I really need you... I need to hear your heartbeat, feel your breath, smell your smell and feel your protecting arms around me... Don't ever let me go - I need you! I'm not okay... My world is up side down and what happend is not as hurtfull anymore... It's what didn't happen that is hurting me... That's where the emptyness comes from, the lonelyness and the feeling that noone could ever understand... So please, I need you to hold me...

Käre värld, vad hände!?

Förlåt, jag har inte skrivit ngt på galet länge....

Mitt liv går iaf som vanligt väldigt mkt upp och ner... Just nu en hel del ner... Men kanske inte som jag hade gissat... Saker jag brukar ha stora problem med märks knappt i skuggorna av annat...

Just den här stunden är det två känslor som präglar mig, eller kanske fler, men de hör ihop ;) Den ena delen av mig är otroligt arg, beslutsam, målmedveten och allt sånt... Hannah migrän förstör så sjukt mkt för henne och den gör att min bästa vän tar "löjligt mkt" tabletter... Det är inte ok! Det är faktiskt inte okej nånstans...! Min Hannah är så underbar, hon är så full av liv, så glad, så sprallig, så full i sjutton ;P det är inte rättvist att hon inte får vara så så ofta som hon skulle vilja... Bara för den där äckliga migränen! Så nu räcker det! Det stannar här och sen vänder det!

Den andra känslan är en längtan efter en varm famn, lugnande hjärtslag, mjuka andetag och en röst som gör vad jag inte orkar, säger det jag inte klarar och bär mig dit jag helst av allt vill vara - i den famn som är kärlek och frid i sin fullhet...

Den första snön har kommit! Jag är så lycklig! :) Jag fick värsta ruset när flingorna föll, nu känns julen så nära! :)

Förlåt att jag inte har skrivit på flera veckor... Får se när jag blir inspirerad nästa gång ;)

Ha det bra tills dess :) Kramar!

Saknad och längtan är två känslor som ganska mycket har dominerat mitt liv den senaste veckan... Det finn en hel del jag saknar och längtar efter och jag är väldigt ofta en känslomänniska :) Och kanske är det just något med hösten som får dessa känslor att vakna till liv. Att se löven dö, känna kylan komma krypande, se mörkret sänka sig, gå i det gråa höstregnet och längta bort - det får mig att sakna saker och längta bort från just hösten...

Jag har alltid trott att jag tyckte nästan lika mkt om alla årstider men den här sommaren/hösten har jag insett att det inte är sant, jag har faktiskt en rangordning ;)

1. Vintern!
2. Sommaren
3. Våren
4. Hösten

Jag tycker verkligen inte om hösten, den är kall, mörk, grå utan vinterns mysfaktor och högtider - den är utan hopp... Vintern är underbar! Kylan är i och för sig inte helt underbar men det vägs upp av myset, hoppet, lovet och högtiderna!

Jag bara älskar julen!!! Julen är lätt den bästa tiden på året, hela december lixom bygger upp inför den med julkalendrar (:P), önskelistor, adventsljus, pepparkaksbak, julmusik, lucia, välja/hugga gran, pynta, julgodis, köpa/slå in paket för att kulminera under de två dagarna - julafton och juldagen! I min familj firar vi nämligen jul båda dom dagarna ;D Ena dagen hos mormor & morfar och andra hos farmor & farfar. Sen efter just de två dagarna så har man tid att mysa med familjen och testa allt man fått. Sen har man några dagars lov innan det är dags för ännu en höjdpunkt - nyår! Jag har alltid gillat nyår för vi har alltid gjort något speciellt då, antingen har vi firat det med en annan familj, ätit god mat, skjutit upp raketer, mm eller så har vi åkt på konferens och firat med härliga möten, massa folk och Gud :)

Så nu de här 2-3 senaste veckorna har jag toklängtat efter december och allt underbart som händer då, jag kan nästa inte vänta - jag vill verkligen ha jul nu! ;) därför bjuder jag på en liten julsång i slutet av det här inlägget ;P




Något som jag har saknat otroligt mycket de senaste veckorna är små barn... Jag har alltid haft en del av mitt hjärta reserverad för de här små underbara varelserna och den platsen har oftast varit iaf delvis fylld... Den behöver vara fylld, den är en stor del av vem jag är... I den platsen har tex mina fyra kusiner funnits i tur och ordning :) Först David, sen Anna och Alva nästan samtidigt eftersom de är lika gamla och sen till sist Stina... Men nu har de blivit stora alla fyra... Till och med lilla Stina fyller snart hela fem år och är inte alls lika sugen på att bli buren, mysa och spendera tid tillsammans på ett sånt sätt som jag älskar nästan mer än någonting annat. Det är svårt för mig att beskriva vad som är grejen med riktigt små barn och vad som gör dem så speciella för mig... Jag tror det handlar om att få spendera riktig kvalitetstid med dem, tid där banden blir riktigt starka, där de låter mig ta hand om dem, bära dem och lära dem saker... När barn blir större, när de blir 3-4-5 år gamla så går de vidare från det stadiet till ett stadium där de inte vill sitta stilla/bli burna/leka lugna lekar utan istället vill springa omkring/leka ta/leka mamma-pappa-barn och där någonstan försvinner det som jag uppskattar allra mest. Det är inte så att jag inte tycker om barn som är äldre än 5 år - jag älskar barn, i alla åldrar! - men den kvalitetstiden som gör mig lyckligare än mkt annat växer de ifrån ungefär då...

Nu när mina kusiner blivit allt större har jag insett när jag har träffat dem att de har vuxit förbi den här spärren och därför lämnat en liten reserverad del av mitt hjärta tom. Självklart såg Gud det här, precis som Han alltid ser min längtan o mina behov, och han såg till att jag träffade andra barn som fick en varsin plats. Esmeralda, Alina och Ingrid föddes och jag fick chansen att träffa dem och vara en liten, liten del av deras liv :) Ingrid var den som fick betyda mest eftersom hennes underbara mamma Emma bjöd in mig hem till sig flera ggr och jag fick förmånen att hänga med henne och Ingrid. Det gav mig mer än jag förstod, jag åkte alltid därifrån med ett stort leende på läpparna och en underbar känsla som bara sådana små barn kan ge mig :) Hahaha, nu låter det som att Emma knappt märktes, men det gjorde hon verkligen - hon tog sig tid att prata med mig/behandlade mig som en jämlik vuxen människa och det betydde otroligt mkt! Jag är så otroligt tacksam för de eftermiddagarna! <3 Men, jag sa ju att jag saknar små barn i mitt liv och det är ju delvis sant... Emma fick jobb (helt underbart förstås ;)) och Ingrid började hos dagmamma och det innebar att tiden aldrig riktigt räckte till och därför har det inte riktigt blivit någon mer eftermiddag hemma hos dom... :) Jag träffar dom fortfarande i kyrkan rätt ofta o pratar o hänger med dom och det låter så hemskt när jag skriver det här... Det låter som att jag vill ha dom för mig själv, är besviken på att jag inte kan träffa dom lika ofta men det är inte alls så det är! Jag bara saknar att hänga med dom och den reserverade platsen i mitt hjärta är lixom inte helt fylld...

På radion häromdagen hörde jag en låt som alltid får mig att tänka på Emma och Ingrid och Luke :P Den finns också här nedanför nånstans ;)



Det här blev, precis som jag trodde, ett väldigt långt inlägg :P Det finns så många känslor i mig på hösten, och annars med kanske :P Så jag ska strax avsluta det men jag vill få med några saker sist som är de saker jag saknar/längtar mest efter förutom det jag just skrivit om :)



Det finns två personer som alltid kommer att ha en otroligt speciell plats i mitt hjärta och som är som min familj :) De är båda två som mina storasystrar, fast jag aldrig haft någon riktig storasyster ;) De är båda alldeless för långt ifrån mig just nu... Den ena har alltid bott för långt bort men hon har på något konstigt och underbart sätt lyckats vara en perfekt moster (och storasyster :P)... Det är självklart min enda och bästa moster Giggi jag pratar om! :D
Den andra kan ni nog också gissa er till, fatän hon spenderat 6+3 månader på andra sidan jorden har hon lyckats vara min perfekta storasyster och absolut bästa vän - HANNAH! :D Jag har som vanligt saknat dem den här veckan men jag har saknat dem lite axtra mkt i höstmörkret... <3



Till sist vill jag ge er tre bokstäver som symboliserar en av mina största drömmar för de närmsta åren och en stark längtan - DTS...

<3

//Emma 

 

Jahopp! Nu sitter jag här i skolan då.... ;) Bussen går kvart över tre typ så jag har en timme att fördriva, men det lär inte bli ett problem ;) Läxor finns det ju alltid o så finns ju facebook och bloggen :)

Jag skrev just klart mitt första matte diskret prov någonsin och det kändes riktigt bra! :D Det verkar vara en sån där härligt lätt kurs ;D

Ikväll blir det laserdome med High five o ledarna o sen får vi se vad helgen slutar i :P

Ha en toppenhelg!

Kramar till er! :)

Jag har en tendens att börja skriva saker utan att ha en aning om vart de kommer hamna, att bara skriva det som ploppar upp i mitt huvud är nästan som terapi för mig... Jag kan ha en tanke när jag börjar skriva men efter några meningar byter mina tankar riktnign totalt och börjar handla om det jag egentligen behöver skriva om, antingen för min egen skull eller för ngn annans... Jag är inte alls lika bra på att prata inför folk som jag är på att skriva. När jag skriver kan jag formulera mig som jag vill, vilket oftast är på ett lite finare språk än talspråket... Och jag behöver inte känna pressen hos den/dem som lyssnar, jag kan bara skriva ner vad jag skulle vilja säga till ngn utan att det känns konstigt eller att jag blir avbruten... Så ofta ångrar jag saker jag säger/inte säger, jag tänker det i mitt huvud och hade jag fått skriva ner det hade jag säkert varit nöjd men när jag ska säga det så blir det aldrig lika bra... Jag tror jag fungerar så väldigt ofta, att jag hellre skriver mail eller brev till folk när jag vill uttrycka mina känslor än pratar med dem ansikte mot ansikte... Det blir alltid så konstig stämning när man utgjuter sitt hjärta för folk... Så ofta blir det obekvämt och det känns som att man just la fram sitt hjärta till ngn som inte ens klarar av att titta på det... Jag har blivit sårad på det sättet flera ggr, inser jag nu när jag sitter här... Wow, det här är verkligen som terapi för mig... När jag får skriva ner saker så inser jag alltid saker om mig själv o andra... Det brukar räcka med att ngn ber mig berätta om ngt och när jag gör det inser jag själv svaret på de frågorna jag har eller ser felen jag gör... Det är ngt som Hannah är otroligt bra på ;) Hon brukar mest bara be mig berätta, ställa lite frågor för att få in mig på problemet och sen behöver hon inte ge mig svaren, det gör jag själv ;)

Så vad jag insåg idag hade jag inte insett om jag inte hade börjat skriva av mig, däför är jag så glad att jag har en blogg. Det känns på nåt sätt skönt att veta att någon läser mina tankar, att ngn förstår mig bättre genom att läsa det jag inte är så bra på att beskriva...

Jag börjar förstå vad en vän till mig sa för ett tag sen, hon sa att jag behöver lära mig att släppa in människor i mitt liv, mitt hjärta, mina tankar... Jag är otroligt dålig på det... Jag bygger murar för att slippa bli sårad av folk som jag öppnar mig för o som sen skadar mig när jag är som mest sårbar... Jag kan se problemet mer tydligt nu, att jag inte släpper in folk, att jag hellre skriver ner mina tanker i hyperrymden än pratar om dom ansikte mot ansikte med mina vänner. MEN, vad jag ännu inte kan se (som jag säkert kommer upptcäka så småningom) är hur jag ska lösa problemet. Hur jag ska kunna prata mer med folk omkring mig när det mest anses som störande, irriterande och ngt som de helst ignorerar...? Jag är förmodligen otroligt fördomsfull mot folk som inte förtjänar det men det gör så fruktansvärt ont att göra sig så totalt sårbar för ngn genom att berätta om sina innersta tankar/rädslor/drömmar och mötas av tystnad, bli ignorerad, mötas av ett skratt för att lätta på stämningen, kanske till och med hånas eller bli idiotförklarad... Ord eller frånvaron av ord gör mer ont och lämnar större ärr än någon misshandel kan göra... För ord kan inte döda, inte fysiskt iaf, men att vara levande död är ett straff värre än döden. Att ha smärta på insidan är värre än fysisk smärta - den går iaf över... Inre smärta kan man dölja, man kan låtsas att den inte finns, men den försvinner aldrig helt och så småningom rivs den upp igen...

Jag vet att kärlek inte är säkert, det är faktiskt det dummaste man kan göra mot sitt hjärta, att älska ngn... Det leder alltid till att man blir sårad, ens hjärta blir nedtrampat i smutsen, varje elakt ord hugger som knivar och varje gång man känner lycka så vet man att den kan försvinna lika fort... Men kärleken är värd det, kärleken är det enda som kan göra en människa hel, kärlek ger lycka större än något annat den här världen kan erbjuda...

Så jag är kluven... Jag vill satsa allt men är livrädd för smärtan och lidandet det kommer innebära... Jag vill inte isolera mig o mitt hjärta och inte släppa in ngn men jag vill inte kasta ut mitt hjärta till vargar som sliter sönder det... Att släppa in människor och tom Gud i mitt hjärta är en otroligt stor risk... De valen kommer nog alltid att vara mitt livs svåraste val, men det kommer även att vara de valen som håller mig levande, de valen som gör det värt att leva... <3