inemmasheart

Jag har en tendens att börja skriva saker utan att ha en aning om vart de kommer hamna, att bara skriva det som ploppar upp i mitt huvud är nästan som terapi för mig... Jag kan ha en tanke när jag börjar skriva men efter några meningar byter mina tankar riktnign totalt och börjar handla om det jag egentligen behöver skriva om, antingen för min egen skull eller för ngn annans... Jag är inte alls lika bra på att prata inför folk som jag är på att skriva. När jag skriver kan jag formulera mig som jag vill, vilket oftast är på ett lite finare språk än talspråket... Och jag behöver inte känna pressen hos den/dem som lyssnar, jag kan bara skriva ner vad jag skulle vilja säga till ngn utan att det känns konstigt eller att jag blir avbruten... Så ofta ångrar jag saker jag säger/inte säger, jag tänker det i mitt huvud och hade jag fått skriva ner det hade jag säkert varit nöjd men när jag ska säga det så blir det aldrig lika bra... Jag tror jag fungerar så väldigt ofta, att jag hellre skriver mail eller brev till folk när jag vill uttrycka mina känslor än pratar med dem ansikte mot ansikte... Det blir alltid så konstig stämning när man utgjuter sitt hjärta för folk... Så ofta blir det obekvämt och det känns som att man just la fram sitt hjärta till ngn som inte ens klarar av att titta på det... Jag har blivit sårad på det sättet flera ggr, inser jag nu när jag sitter här... Wow, det här är verkligen som terapi för mig... När jag får skriva ner saker så inser jag alltid saker om mig själv o andra... Det brukar räcka med att ngn ber mig berätta om ngt och när jag gör det inser jag själv svaret på de frågorna jag har eller ser felen jag gör... Det är ngt som Hannah är otroligt bra på ;) Hon brukar mest bara be mig berätta, ställa lite frågor för att få in mig på problemet och sen behöver hon inte ge mig svaren, det gör jag själv ;)

Så vad jag insåg idag hade jag inte insett om jag inte hade börjat skriva av mig, däför är jag så glad att jag har en blogg. Det känns på nåt sätt skönt att veta att någon läser mina tankar, att ngn förstår mig bättre genom att läsa det jag inte är så bra på att beskriva...

Jag börjar förstå vad en vän till mig sa för ett tag sen, hon sa att jag behöver lära mig att släppa in människor i mitt liv, mitt hjärta, mina tankar... Jag är otroligt dålig på det... Jag bygger murar för att slippa bli sårad av folk som jag öppnar mig för o som sen skadar mig när jag är som mest sårbar... Jag kan se problemet mer tydligt nu, att jag inte släpper in folk, att jag hellre skriver ner mina tanker i hyperrymden än pratar om dom ansikte mot ansikte med mina vänner. MEN, vad jag ännu inte kan se (som jag säkert kommer upptcäka så småningom) är hur jag ska lösa problemet. Hur jag ska kunna prata mer med folk omkring mig när det mest anses som störande, irriterande och ngt som de helst ignorerar...? Jag är förmodligen otroligt fördomsfull mot folk som inte förtjänar det men det gör så fruktansvärt ont att göra sig så totalt sårbar för ngn genom att berätta om sina innersta tankar/rädslor/drömmar och mötas av tystnad, bli ignorerad, mötas av ett skratt för att lätta på stämningen, kanske till och med hånas eller bli idiotförklarad... Ord eller frånvaron av ord gör mer ont och lämnar större ärr än någon misshandel kan göra... För ord kan inte döda, inte fysiskt iaf, men att vara levande död är ett straff värre än döden. Att ha smärta på insidan är värre än fysisk smärta - den går iaf över... Inre smärta kan man dölja, man kan låtsas att den inte finns, men den försvinner aldrig helt och så småningom rivs den upp igen...

Jag vet att kärlek inte är säkert, det är faktiskt det dummaste man kan göra mot sitt hjärta, att älska ngn... Det leder alltid till att man blir sårad, ens hjärta blir nedtrampat i smutsen, varje elakt ord hugger som knivar och varje gång man känner lycka så vet man att den kan försvinna lika fort... Men kärleken är värd det, kärleken är det enda som kan göra en människa hel, kärlek ger lycka större än något annat den här världen kan erbjuda...

Så jag är kluven... Jag vill satsa allt men är livrädd för smärtan och lidandet det kommer innebära... Jag vill inte isolera mig o mitt hjärta och inte släppa in ngn men jag vill inte kasta ut mitt hjärta till vargar som sliter sönder det... Att släppa in människor och tom Gud i mitt hjärta är en otroligt stor risk... De valen kommer nog alltid att vara mitt livs svåraste val, men det kommer även att vara de valen som håller mig levande, de valen som gör det värt att leva... <3

Okej, så... Här kommer då bilderna från igår :D Varsågoda och njut ;D




The circle of life ;)








The wall








Mirror mirror on the wall...

Ja, det är precis vad som händer imorrn :) Jag, Anna och Signe åker iväg till the Studio i Stockholm för att bli stylade och fotade :) Själva stylingen och fotograferingen är gratis, det är när man ska köpa bilderna som prischocken kommer :P Så vi får väl se hur många bilder vi köper ;) Jag lovar att visa upp dom här så småningom iaf ;)

Ja, det får duga för tillfället, jag vet att jag har varit väldigt dålig på att skriva men det kommer och går ;) Nu ska jag iaf skriva till Hannah, ngt som jag varit nästan lika dålig på ;) Är för övrigt ganska peppad efter förmiddagens familjegudstjänst :D

Hoppas allt är bra med er :) Massa kramar till er!

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/1751408/inemmasheart?claim=phaygv4x94m">Follow my blog with bloglovin</a>

Den här är för Sofia <3

Till min älskade dotter...:

"Var inte rädd - Jag går brevid dig.
Kom ta min hand - Jag håller i dig.
Här i min famn - kan du våga tro.
Sänk dina murar - Jag ger dig ro.

För att Jag älskar dig så som du är
och Jag vill ge dig allting Jag har.
Och låt Mig få bära dig när du är svag.
för du betyer allting för Mig."

Med en ovillkorlig kärlek som aldrig tar slut...

<3

//Pappa

Linnea sitter och rådfrågar på facebook och får reda på massa intressanta saker :P Hon vet nu bland annat att hon är hatad av folk för att hon kommer på egna ord o tror att folk ska fatta dom, att jag leker apa i badrummet när jag är ensam hemma, att hon kommer få 4 barn med Anna Anka och att hon kommer dö om mer än tusen år av luftallergi :P Så kul kan man ha på en håltimma med Linnea :D

Wow! Vilken helg! Jag är så lycklig så jag vet knappt vart jag ska ta vägen! Jag vet verkligen inte vilken ände jag ska börja i ;) Jag skrev just typ 2 A4 sidor till Hannah i ett facebook mail :P Det bara bubblar i mig :D I helgen har vi haft Steve Ahern på besök i Finspång/Sonstorp, han är ledare för hela UMU i Australien, den organisation som Hannah jobbar för. Han pratade om Guds fadershjärta och i princip bara öste ut kärlek över oss :) Jag kan inte ens beskriva det men jag har äntligen börjat fatta hur mkt Gud faktiskt älskar mig, att jag kan få vila i hand kärlek o hur det kan få förändra mitt liv! Så isället för att beskriva det mera vill jag tacka Steve för att han kom o sa det han sa, jag vill tacka Emma för att hon bad för mig i fredags - det var på riktigt ett av de bästa ögonblicken i mitt liv! - och jag vil tacka min perfekta, undebara, kärleksfulla Pappa för att Han har fått mig att inse, genom att visa det på ett sätt som jag kan fatta, en liten del av hur mkt han faktiskt älskar mig! <3

Pappa, jag älskar dig! <3 Och den här gången kan jag verkligen mena det...

Vilken dag det har varit! OJ, jag vet inte vad jag ska skriva? Det har varit massa känslor och intryck och än är det inte slut ;)

Paneldebatten var otroligt bra! Jag är så nöjd! Jag tycker verkligen om när människor kan prata om vad de tycker och tänker med respekt för varandra (det gjorde de iaf oftast :P). Jag vet så otroligt lite om politik, allt jag vet är det som står på affischer, foldrar, mm och det mina föräldrar o vänner tycker och tror... Idag fick jag chansen att bilda mig en egen uppfattning och jag har nog bestämt vad jag ska rösta för :) Innan debatten övervägde jag rätt mkt att rösta blankt, men inte nu längre :) Nu blir det högern, troligtvis KD men kanske M... Killarna och tjejerna som debatterade var riktigt duktiga, iaf nästan alla :) Jag tyckte bäst om KD-killen, M-killen, MP-killen och S-tjejen för de både sa bra saker och var härliga :) Jag blir så otroligt glad när någon kan förklara politik för mig så att jag fattar vad de vill och jobbar för, inte vilket parti de hatar mest eller nån sorts tävling i att använda konstigast ord. Jag fick svar på en hel del av mina frågor idag och känner mig redo inför valet - mer debatter och politiker som faktiskt pratar med/till sina väljare på vanlig svenska!

Eftermiddagen bestog sen av många känslor där alla inte var lika positiva... Ilska, gråt (ok, det är ingen känsla men iaf ;)), irritation, uppror, uppgivenhet, övergivenhet och den där känslan av att inte vara förstådd...

Jag har levt större delen av mitt liv som en otroligt planerad människa-på gränsen till ett kontrollfreak-och jag är otroligt trött på det! Man kan inte alltid kontrollera allt, man kan inte alltid veta allt, ibland måste man bara våga chansa och släppa kontrollen, lita på att Gud fångar en om man faller och leva livet! Jag försöker mer och mer att göra spontana saker, mkt pga Linnea i min klass (som för övrigt ska få ett helt inlägg tillägnat sig ngn gång, underbara lilla flicka ;D) och Maggi & lite annat folk i kyrkan men väldigt ofta möts jag av ifrågasättande och "tusen frågor". Så när jag väl försöker släppa kontrollen och leva lite, släppa in folk i mitt liv utan att de måste planeras in i en lucka i kalendern och att jag måste få veta allt som kommer hända, så står någon där (det är lite olika vem det är) och frågar ut mig om allt som ska hända, alla risker, allt som skulle kunna hända och påpekar att jag kanske inte borde... Och helt plötsligt är det inte lika lätt att släppa taget och bara låta saker hända, lita på att mina vänner vill mig väl och att Gud har kontroll... Det gör mig så otroligt trött att hela tiden mötas av det... Så idag på eftermiddagen brast det lite när mamma och pappa sa nej till ngt jag planerat...

Så var det :) Ha en bra helg nu, vi hörs! KRAM

Det är precis vad som står på schemat för dagen :) Om en timme sitter vi i Aulan och får ställa frågor o lyssna på partiernas åsikter inför valet :) Kan bli intressant, jag har ju faktiskt inte riktigt bestämt vad jag ska rösta på ;)

Jag vill passa på att ge projektgruppen som ordnar den här debatten och skolvalet på Bergska galet mkt cred! Speciellt Sofia o Linnéa, de underbara söta små fickorna som kämpat massor för att fixa det här! :)

Vi hörs! <3

Jag hade inte tänkt publicera det här förän senare men nu blev jag klar (jag blev väl så inspirerad :P) direkt så nu kör jag, läs så mkt ni orkar ;)

När jag skrev mitt förra inlägg kom jag att tänka på min förra ungdomsledare, David som nu är tillfällig pastor i min församling, och allt han fått betyda för mig... Jag har aldrig fått chansen att tacka honom ordentligt och jag tror aldrig han kommer att förstå hur mkt han betytt för mig genom de här åren... Han och Hannah är nog de två personerna som har fått betyda mest för min tro och mina värderingar, iaf sen jag träffade dom ;) Jag hade väl träffat David några gånger innan konfirmationen började 2006, jag visste vem har var o lite mer, men jag kände honom inte... Under det konfirmationsåret lärde jag mig otroligt mkt, inte det man vanligtvis brukar lära sig (bibelkunskap, det grundläggande), det jag lärde mig handlade om mina värderingar, äventyret man kan ha med Jesus, humorn som Gud har och så mkt mer! Det fick mig att inse att jag ville det här, på riktigt! Att man kan ha kul som kristen, att det finns andra i min ålder som tror samma sak som jag och att det finns så många människor omkring mig som vill hjälpa mig/stötta mig/bära mig :)

Efter det året döpte jag mig och började hänga i en av cellgrupperna och jag har nog aldrig blivit så glad och förvånad som när jag första gången kom dit - ASNERVÖS - och möts av en hel grupp människor som ser mig, är intresserade av mig och uppskattar mig :) Jag har aldrig slutat gå i den cellgruppen, alla gånger har det inte varit lika underbart, men det har lärt mig otroligt mkt om mig själv, Gud och människor omkring mig...

Så tillbaka till David ;) All gånger han undervisat, alla gånger han lett lovsång, alla gånger han satt sig ner och lyssnat på mig, frågat de svåra frågorna, lett mig till svar/beslut, alla gånger han uppmuntrat mig/sett nya gåvor i mig, de böcker han lånat mig, allt han har gjort är jag så otroligt tacksam för! Han är verkligen en stor anledning till att jag fortfarande är kristen och då och då plockar jag fram något smart han sagt (hur jobbigt det än är) och inser hur trög jag är ;) Alltså, jag vet inte hur många gånger jag har känt mig så otroligt korkad när han har pratat - inte för att han får mig att känna det - men saker han säger har en tendens att slå hål på alla mina konstiga idéer och sätta stopp för alla mina nedvärderande tankar om mig själv o Gud... Igår skrev jag om några frågor som en person ställt till mig, gissa vem det kan ha varit - jo, det var just David... ;) Han och Hannah har fått mig att inse att man inte måste ha alla svar, att man inte kan kontrollera Gud och att man inte finns några "måsten" i Guds nåd <3 Väääääldigt ofta glömmer jag bort/fötränger jag vad vi kommit fram till tillsammans men de finns alltid där för att påminna mig ;) Jag tror inte att de har en aning om det, men de är ett perfekt team - David är den som ställer de allra jobbigaste frågorna och som får mig att inse saker/förstå saker som jag desperat försökt förklara bort eller göra svårare än de är :P och Hannah finns alltid där för att påminna mig om just de sakerna som jag så lätt glömmer bort och för att peppa mig att kämpa lite till ;)

När nu David till slut har slutat som ungdomsledare känns det på ett sätt konstigt, tomt o lite sorgset samtidigt som jag är tacksam för att han varit kvar så länge som han faktiskt har, för att han kommer vara kvar i församlingen iaf ett tag till och glad för att han får gå vidare och kan hjälpa ännu fler. Vara en otrolig förebild för en hel församling och inte bara för oss ungdomar - för det är han verkligen :) Det här var mitt sätt att säga tack, jag kunde ha skrivit 10 ggr så mkt o i detalj beskrivit hur många ggr han hjälpt mig/lärt mig saker men det behövs inte - det kommer han iaf att få veta i himlen ;)

Over and out ;) <3

Vår Psykologi A lärarinna är sjuk idag också så det blir ingen lektion... Just nu har jag religion men jag är redan klar med arbetet så jag läser om de abramitiska religionerna - Judendom, Kristendom och Islam. De är systerreligioner eftersom de alla kom från Abraham. Abraham fick nämligen två söner, Ismael och Isak, Ismael blev stamfader åt alla muslimer och Isak åt Judarna. Ifrån judarna kommer ju också kristendomen eftersom Jesus, som de kristna tror är Messias, var Jude. Jag visste redan ungefär allt jag läste eftersom jag är kristen och har växt upp med allt sånt härnt, jag är ju dessutom intresserad och suger åt mig så mkt kunskap jag kan ;)

Jag kom just att tänka på en ramsa jag fick lära mig av mina underbara ledare på konfirmationen, David och Tias, som lärde mig ordningen på nästan hela nya testamentet ;)

ROKOKOGALEFFILKOLTESSTESSTIMTIMTITFILEHEBRÉ

det betyder alltså: ROmarbrevet, KOrintierbrevet 1, KOrintierbrevet 2, GALatiebrevet, EFesiebrevet, brevet till FILliperbrevet, KOLloserbrevet, TESSalonikebrevet1, TESSalonikebrevet 2, TIMotiusbrevet 1, TIMotiusbrevet 2, TITus brev, brevet till FILEmon, HEBRÈerbrevet.

Japp, så är det med det ;)

Igår kväll hade vi cellgrupp i kyrkan. Vi har nya ungdomsledare nu i ett år - Maggi och Olof. Jag är helt otroligt taggad på att se vad dom hittar på, de är helt underbara och jag ser verkligen upp till dom! De har redan styrt upp cellgruppen på ett riktigt bra sätt, det fungerar som så att vi har fyra olika saker som vi gör. Så vecka 1 Umgås vi, vecka 2 har vi lovsång/förbön, vecka 3 har vi diskusition om t.ex. någons frågor eller ett youtube-klipp och till sist vecka 4 läser vi ett kapitel i en bok som vi sen pratar om :) Så igår hade vi lovsång o förbön, Olof spelade (han är så otroligt bra på det! Inte bara skicklig på gitarren utan så otroligt lyhörd o hängiven) och vi sjöng massa härliga låtar :) Vi bad för de som var sjuka och lite annat och hade en härlig stund. Innan dess hade vi ätit mina kladdkakor med grädde som inte var riktigt perfekta den här gången men som slank ner ändå ;)

Efter lovsången blev det en omgång "Ticket to ride" :D Jag och Sophie spelade inte men det gjorde, Petter, Maggi, Olivia, Olof och Victor ;) Vi tittade istället på och lekte lite med U :) U är alltså Victors katt, våran pastors dotter Esmeralda (2½ år) döpte henne :P Victor frågade vad hon skulle heta och E svarade "Aslan" för det heter hennes katt, men det kunde ju inte Victors katt också heta så Victor gav några förslag men E svarade bara "Nej, nej, nej" på alla förslag. Sån till slut frågade Victor "Jaha, men vad ska hon heta då?!" och efter att hon hade tänkt efter svarade E: "U!" och det fick det bli :P Och tro nu inte att E inte visste vad hon sa, några dagar senare så träffade hon sin yngre kusin som inte alls kan prata lika mkt och hon fick syn på Aslan genom förstret och utstötte ett "Uh!", då rättade E henne genast och sa: "Nej, det där är ju Aslan! U är Victors katt!" ;D Jag älskar barn! Och U har visat mig att katter inte heller är helt fel ;) SÅ söt och charmig :)

Det får avsluta dagens inlägg ;) Kram!

Nu har jag spenderat den senaste timmen med att skriva på en franska-uppgift i skolan... Jag skulle ha haft psykologi men det visade sig att den var inställd så nu väntar jag på min Matte Diskret som börjar om några minuter. Efter det ska jag hinna handla lite o sen ska jag åka hem och fixa lite, kanske duscha, innan cellgruppen ikväll :) Då blir det min hemgjorda kladdkaka :D Hoppas bara att David inte är för hungrig :P Nej, men skämt åsido (han är ju inte ens med i våran cellgrupp längre :P) så ska det bli gott ;)

Jag måste säga att jag är rätt nöjd med trean så här långt, jag har längtat så länge och nu är det äntligen snart slut på den här som kallas skola... Jag brukade tycka om skolan, jag är ju bra på de flesta ämnena ;) men jag körde slut på mig själv på högstadiet genom att alltid göra mitt allra bästa. Jag hade 310 eller 315 poäng (är inte helt säker) när jag slutade där och jag behövde typ 120 eller nåt för att komma in på NV, så allt annat gjorde jag ju i princip i onödan... Jag insåg det inte då, trots att jag blev varnad, men nu ser jag ju att jag fick mig själv att tröttna på skolan - jag tog bort det roliga i det... Mina föräldrar har alltid lärt mig att göra mitt bästa, att följa reglerna och vara duktig. Men man behöver inte alltid göra sitt bästa, man behöver göra tillräckligt! Man behöver inte vara bäst i klassen för att man har kapaciteten till det, man kan göra så mkt man orkar. Skolan måste inte vara prioritet ett, två eller ens tre - allt man måste göra är att klara den och känna sig nöjd med sig själv... Jag har alltid varit en regel människa, jag har följt alla regler och gjort allt man borde göra - men jag har gjort det av plikt 70% av gångerna och det är inte rätt! I bibeln står det att saker inte är värda ngt om de inte görs av kärlek och jag har börjat inse det alltmer... Ibland krävs det att någon tittar på dig och ditt liv, hittar "felen" och vågar ställa de jobbiga frågorna. Jag fick en hel del sådana en gång men den jobbigaste av alla vet jag inte ens om den ställdes men den kom iaf upp och den har ekat länge i mitt huvud... Den fick mig att inse att man inte kan göra allt av plikt, man måste inte göra allt bara man kan göra det lilla man faktiskt gör med hela hjärtat! Frågan var den här: "Om du flyttade till en annan stad där du inte kände nån, skulle du leta upp en kyrka att gå till då?". Då skrämde frågan mig, den var som ett slag i magen och jag försökte desperat tvinga mig själv att säga "ja, det är klart jag skulle!" men det hade inte varit sant... En av de andra frågorna personen jag pratade med ställde var " Varför går du till kyrkan nästan varje söndag? Och varför kommer du nästan alltid på caféer och cellgrupper?" Jag hade aldrig tänkt så förut... Det var rutin o vardag för mig... Men jag kom fram till att jag gick dit för att träffa alla härliga människor där, vissa ggr var det för att möta Gud och vissa gånger av plikt men mest var det för vännerna o atmosfären - jag trivs där, jag är trygg där.. Det är också anledningen till att jag inte skulle leta upp en kyrka i första taget, där skulle jag inte känna ngn så mina anledningar att gå dit skulle minska drastiskt, jag skulle inte känna mig trygg där, jag skulle inte ha en plats där...

Det är otroligt skrämmande att tänka på, fortfarande, mer än ett halvår efter det samtalet, men det är nyttigt. Det får mig att inse att jag behöver släppa taget om lagiskhet, plikt och kontroll och försöka att bara vara Guds barn... <3