Min berättelse
Jag delade en bit av min historia på församlingshelgen på Gultebo i förrgår och kända att det var dags att skriva ner den i sin helhet.
Jag föddes den 18 augusti 1992 som ett hett efterlängtat första barn och barnbarn in i en kärleksfull omgivning. Jag tror att jag var väldigt lycklig som barn, jag visste att jag var älskad och tog min plats för självklar - så som barn ska göra. Visst var jag rädd för mycket och unik på många sätt men jag var utåtgående och tillitsfull, jag tog för givet att människor älskade mig eller skulle göra det om de fick träffa mig.
Jag hade inte så många kompisar som litet barn men de jag hade var bra. Som fyraåring började jag dagis med min bästis från kyrkans barntimmar och trots att jag fick konkurrens av en annan tjej var jag trygg med hennes vänskap.
Skolan började och jag älskade den! Att få jobba matte var hundra gånger roligare än att leka i sexårsrummet. Jag lekte hellre på raster och fritids och där fanns ju min bästis och allt var frid och fröjd. Men hon blev populär och det blev inte jag. De äldre tjejerna slogs om hennes uppmärksamhet och de i vår ålder likaså. Problemet var att de inte ville ha mig med. Så när jag var kanske sju år gammal blev jag utfryst i min klass. Inte på ett organiserat eller genomtänkt sätt, inte tydligt och genomgående men på barns sätt grymt och hänsynslöst. Det finns få personer som kan vara så okänsliga och rent ut sagt elaka som barn, ärligheten rinner bara ur dem på gott och ont. Jag vet inte hur länge det pågick eller hur mycket det var, jag vet att jag lekte med några i parallellklassen ibland, men jag minns att det sträckte sig till raster och fritids. Jag fick inte vara med min vän så länge någon av de andra tjejerna i klassen var där och min fantastiska godtrogna vän vågade inte säga ifrån. Hon ville ju vara vän med alla och jag lyckades inte slå mig fram till henne.
En händelse har etsat sig fast i mitt minne och gör ont än idag, trots att jag förlåtit och gråtit ut gång efter annan: under en rast gick alla tjejerna runt skolan i en grupp och pratade, jag blev inte medbjuden men valde att smyga med lite bakom för att få vara med utan att störa. Jag hoppades väl att ingen skulle lägga märke till mig. En av de äldre tjejerna (antar jag eftersom hon hade mod och auktoritet, jag minns inte vem hon var) vände sig otåligt och irriterat om mot mig och sa "Kan du sluta följa efter oss?! Fattar du inte att vi inte vill va med dig?".
Tiden gick och de äldre tjejerna flyttade upp till nästa klass (4-6:an) och min vän återvann sitt mod och självbestämmande och jag fick vara med på ett hörn igen. Jag blev aldrig den populära tjejen och killarna gillade att hacka på mig, så även tjejerna ibland, men jag var inte längre utfryst. Jag lärde mig att inte dela med mig av personliga saker som vem jag gillade eftersom det kunde vändas emot mig och var istället tacksam att jag fick vara med.
Under hela den här perioden växte jag samtidigt upp i en liten lantkyrka med en begränsad barngrupp där nästan alla de andra barnen var släkt med varandra eller träffades dagligen. Det fanns ett äldre gäng och ett gäng i min ålder, i inget av dessa var jag och min syster välkomna. Vi fick vara med och leka ibland men när det skulle pratas hemlisar blev vi utkörda. Det gick inte att konkurrera med släktskapets tajta band.
Högstadiet blev min räddning, där fick jag äntligen vara en riktig del i ett tjejgäng. De räknade med mig och ville ha mig med. Jag var innerligt tacksam (och älskar dem högt än idag). Jag var inte i centrum och inte så där tajt med alla som de andra verkade vara men jag var med. Killarna i klassen accepterade mig också på ett nytt sätt, jag var aldrig personlig vän med någon av dem men kunde i alla fall prata med dem i skolan. De var snälla och godhjärtade killar och jag är så glad att jag fick chansen att gå i samma klass som dem. Min klass på högstadiet var mitt mirakel, de fick mig att överleva, börja läkas och växa.
Under högstadietiden bytte jag också kyrka, inte som en flykt men som en kallelse jag noga övervägde och samtidigt längtade efter. Jag kom till en kyrka med en riktig ungdomsgrupp där jag fick gå konfirmation och sen bli med i en cellgrupp. Jag var inte populär på konfirmationen men jag var accepterad. Det tjejgäng som varit i min kyrka sen barnsben var även här en grupp jag aldrig nådde men nu ville jag det inte lika mycket själv längre. Jag lärde känna nya kristna vänner i kyrkan och i övriga kyrkor i närheten.
Gultebo - mitt älskade Gultebo. Min tillflykt, min hamn, mitt mirakel. Gud använde de läger som anordnades där för att hålla mig flytande, för att hjälpa mig överleva - fysiskt och andligt. Så många dyrbara, heliga beslut som fattats där. Så många gudsmöten och starka upplevelser jag haft där och sådan oerhörd kärlek och tillhörighet jag fått uppleva från ledare och barn på den platsen. En vecka under 8-9 somrar som förvandlade mig och räddade mitt liv. Där mötte jag människor som delade min tro, ledare som byggde upp mig och lärde mig om Gud och min vandring med Honom. Som tog min tro på allvar, redan från att jag var tio år. Jag fick vänner som verkligen ville umgås med just mig, som lyssnade på mig utan att svika mig och som fick mig att våga tro att det kunde bli bra.
När jag började gymnasiet var jag ganska nöjd med tillvaron. Jag var den blyga men knäppa tjejen i utkanten av gänget. Nej, inte utkanten, men den som stod ett halvt steg bakom men ändå var med. Jag hade helt förträngt minnet av mobbingen tills en skolsköterska under en rutinkontroll i ettan ställde frågan om jag någon gång blivit utsatt för mobbing eller utfrysning och minnena långsamt letade sig upp till ytan. Jag minns att jag svarade att jag kanske hade varit det och tror jag beskrev hur jag inte fått varit med och frågade om det gilldes - det gjorde det. Jag tror inte jag grät och minns inte om vi samtalade vidare. Hon gjorde säkert sitt jobb men minnena försvann inte lika långt bort den här gången. De sköljde inte över mig men de ploppade upp ibland och jag började fundera över dem.
Jag minns inte när jag kom på det men jag minns det som en plötslig insikt. En sådan insikt som får en att känna sig lite trög eftersom den känns så självklar när den väl kommit. Jag insåg att mitt utanförskap hade fått påverka hela min person. Min självkänsla, mitt självförtroende, mitt handlande, mina val, mitt tankesätt, mina relationer och min självbild. Allt som var Emma hade fått sig en käftsmäll och blivit tilltryckt, begränsat och tillfångataget.
Jag minns att jag i ungdomsgänget i min nya kyrka aldrig tog min plats för givet. Jag var alltid så tacksam bara att få sitta med och lyssna och titta på när de andra umgicks, få skratta lite tyst åt skämten. Jag ville inte märkas, vågade inte ta plats, rädd för att störa och livrädd ändå in i märgen för att åter få höra orden som ekade i min själ: "Fattar du inte att vi inte vill vara med dig?!" Övertygad om att jag inte hade social kompetens nog att förstå när jag inte var önskad gjorde jag allt för att inte vara i vägen för någon. 'Folk i kyrkan är ju för snälla för att säga rakt ut att de inte vill att man ska vara med men de tänker det ju', var jag övertygad om och ville ge dem så lite anledning att tänka så som möjligt.
Jag minns hur glad och förvånad men även besvärad jag kunde bli när någon i cellgruppen (ofta Simon eller Ida) frågade hur min vecka varit. Jag svarade ofta kort och utan motfråga och kände mig tråkig och inkompetent men ändå snart som inte störde eller drog uppmärksamheten till mig.
Men den här gruppen människor tröttnade inte på mig och de lät mig inte vara i fred. De lät mig inte sitta som en fluga på väggen utan trängde sig på och ställde frågor. De tog med mig på saker, inkluderade mig i inside-jokes och gjorde mig till en del av sig. Jag fick en plats.
Första gången jag verkligen insåg att jag var med i gänget minns jag så tydligt. Det hade varit glöggkväll hos Victor Karlsson strax före jul och jag som inte gillar glögg och bor ute i skogen hade inte varit med och tog för givet att ingen tänkt något extra på eller ens märkt det. Några dagar senare får jag höra att de den kvällen frågat efter mig och pratat om att jag borde varit med. Jag är rätt säker på att jag fick minst ett par tårar i ögonen när jag hörde och tog in innebörden av det.
I min kyrka fick jag ta ansvar, hålla i andakter, vara med i lovsången, leda cellgrupp, osv. Jag fick vara rolig, tokig, glad och ledsen. Jag fick växa och bli mig själv.
När jag började bibelskolan efter gymnasiet och flyttade till en stad där den enda person jag kände var min moster blev det dock smärtsamt tydligt att mitt helande, min trygghet och mitt förändrade beteende bara fungerade i min egen underbara kyrkas miljö. De första veckorna av bibelskolan ville jag åka hem nästan varje dag. Jag kände ju ingen och trodde i min enfald att ingen annan heller skulle göra det, att de flesta kom själva. Alla verkade känna minst en person utom jag. Folk bildade grupper och de populära och sociala samlade snabbt folk omkring sig och fick nya vänner. Jag gick på toa under fikarasterna och vågade inte gå tvärs över det hemska Torget där alla satt och skrattade vid sina bord och sneglade dömande eller medlidande på ensamma lilla mig. Det var så jag upplevde det. Några pratade med mig och var vänliga, jag började lära känna några men det var så ytligt, de hade ju andra vänner och jag kände mig och som ett välgörenhetsfall - jag gav dem ingen riktig chans.
Så åkte vi på retreat, i oktober tror jag, och Gud rörde upp de variga såren på nytt och lyste rakt in i mina tankemönster och mina förvridna perspektiv, visade på mina rädslor och min fångenskap och talade så tydligt om att Han ville göra mig fri. Jag trodde nog inte egentligen att det var möjligt men jag skrev och skrev i de brev vi uppmanades skriva. Sista dagen brände vi breven som ett befriande avslut och avstamp och samlades sedan i små könsseparerade samtals- och bönegrupper ledda av en varsin van själavårdare/förebedjare. I den gruppen berättade jag kort om mitt utanförskap och hur det påverkat mig. Jag bröt ihop totalt och storgrät medan de andra tröstade och bad för mig. Det var en helig och befriande stund där mina sår fick tvättas rena och bindas om så läkningsprocessen kunde ta sin början. Jag visste att något viktigt hade hänt och när de på avslutningssamlingen bjöd fram att vittna om vad Gud gjort under retreaten bultade mitt hjärta på det där distinkta sättet, ackompanjerat av en enorm nervositet så klart, och jag gick fram till mikrofonen. Jag tror jag sa ungefär så här: "Jag vet att Gud har befriat mig från människofruktan den här retreaten, nu ska jag bara lära mig att leva i den friheten också". Tänk så rätt jag hade och tänk så smart Gud är som gav mig vishet att förstå att det låg en lång process framför mig men att det viktigaste låg bakom.
Idag har jag kommit längre än då. Jag blev fri då, jag är fri nu men jag kommer att bli friare under de dagar som kommer. Mina sår är läkta men ärren gör ont ibland. Jag jobbar på att uppskatta dem, att bära dem stolt och tacksamt och förstå att de gjort mig starkare och format mig till den jag är idag. Idag vet jag att jag inte är oönskad eller i vägen, även om tankarna dyker upp ibland. Jag vet att jag är vacker, att jag har en underbar personlighet som är väl värd att lära känna (även om det är det svåraste hindret att överkomma allt som oftast), att jag är rolig (och inte bara när jag skämtar på egen bekostnad), att jag har en vacker röst (tack Gud för musik & sång - vilken gåva!), att jag har talanger och gåvor och att jag har en plats som är min och som bara jag kan fylla. Jag jobbar ständigt på att våga ta plats, att riva mina murar, att vara sårbar, att bjuda in människor i mitt liv och mitt hjärta och inte backa i fruktan för att bli avvisad eller sårad på annat sätt.
Jag har förlåtit de som frös ut mig som barn, de visste verkligen inte vad de gjorde. Jag har förlåtit min älskade vän för att hennes goda hjärta ledde henne fel och är så glad att hon är min vän än idag. Jag har förlåtit andra som bidragit till såren under årens lopp och fortsätter att göra det varje gång nya eller gamla minnen dyker upp och sticker knivar i ärren inifrån. Förlåtelse är verkligen en process och ett viljebeslut som fattas om och om igen, alltmer sällan ju mer ärren bleknar.
Idag är jag innerligt tacksam till Gud för min familj och min släkt, mina församlingar (i Sonstorp och i Uppsala) och mina vänner (oavsett hur långt borta de är). Mest av allt är jag tacksam till Honom som burit mig genom allt, som hållit mig flytande och som gör allting nytt. Som gör det brutna starkare än innan, som gör fula sår till prydande ärr och som aldrig ger upp!
Jag ville dela min berättelse som också är mitt vittnesbörd för att jag hoppas att den ska hjälpa någon. Kanske någon som blivit eller just nu blir utfryst eller mobbad på annat sätt, som känner sig ensam och utanför. Någon som inte tror hon är värd att läggas märke till, som tror hon är i vägen och inte har en plats. DU är önskad och Du är älskad.
Kanske kan min historia få någon att uppmärksamma och gripa in i en mobbingsituation. Det är inte alltid man förstår hur mycket man sårar en annan människa genom små handlingar - var vaksam på dina egna och andras ord och handlingar och den de drabbar.
Kanske får den uppmuntra någon i sin tro.
Kanske hjälper den många att förstå och bättre kunna hjälpa människor som blivit sårade och tilltryckta att ta sig ut i friheten igen.
Till dig som går igenom samma process som jag vill jag säga - fortsätt kämpa, du vinner mark varje dag. Tappa inte modet för att du backade ett steg och inte gick och satte dig vid det där bordet trots att du ville det för att de såg ut att ha så trevligt utan dig och du inte vågade dra dit en stol. Det är okej att misslyckas, du är inte tillbaka på ruta ett, fortsätt framåt! Jag vet att vi kommer fixa det här.
Till mina vänner: TACK för att ni älskar mig och bär mig trots att många av er inte hört mig berätta den här storyn förut - jag älskar er <3
Respektera dig själv – du är värd det
Våldet mot kvinnor har alltid varit, är och kommer alltid att vara fullständigt vidrigt. Det får aldrig förminskas, ursäktas eller ignoreras.
Det finns aldrig en legitim anledning att slå, förnedra, våldta eller på något annat upptänkligt vis kränka en kvinna – ALDRIG! Om hon så går omkring spritt språngande naken och skriker ut obsceniteter är hon fortfarande exakt lika mycket värd. För det är värdet allt handlar om. Värdet i bestämd form eftersom det är oföränderligt och lika för alla.
Varje människa har ett unikt och oändligt värde just därför att varje människa är unik. Vi får aldrig rucka på det värdet, får aldrig kränka det. Det finns mycket som kan ifrågasättas men inte människovärdet.
Människovärde behöver föda en respekt hos oss. En respekt för människan, livet, sanningen och friheten. Vi är ansvariga att försvara det värdet, närhelst det ifrågasätts. Eftersom vi känner till sanningen är vi dess pelare. Vi lyfter upp sanningen när den trycks ner i smutsen. När en människa kränks - vem hon än är, vad hon än har på sig, oavsett vad hon har gjort – måste vi stå upp för henne. Vi säger ifrån när lättklädda kvinnor fråntas värdet, när fulla tonåringar utnyttjas och när ett ”nej” antas vara ett sätt att spela svår.
För om vi nu har ett sådant värde förtjänar vi den yttersta respekt. Vi är inte billiga, därför bör vi behandla varandra som de dyrbarheter vi är. Detta gäller i relation till andra men också i relation till oss själva. Vi visar andra respekt genom hur vi tilltalar dem, pratar om dem, tänker kring dem, behandlar dem och ser på dem. På samma sätt visar vi oss själva respekt genom hur vi tänker och pratar om oss men även genom hur vi behandlar vår kropp och vårt sinne. Hur vi tar hand om oss själva och möter våra basala behov säger mycket om hur vi värderar oss själva.
Vilken syn vi har på oss själva syns också i hur vi klär oss. Låt oss pausa här en stund. Detta är ett känsligt ämne, jag vet. Jag kommer nämna ord så frånstötande som anständighet, smakfullhet och täckande – ord som förknippas med förtryck och förmyndarskap men som ursprungligen handlar om respekt och skönhet. Det här gäller både män och kvinnor, unga som gamla. Vi bär alla på en fysisk skönhet, oavsett om vi tycker det själva eller inte. Denna skönhet kan vi på många sätt hänvisa till som sexualitet eller sexighet och vi väljer var och en hur vi hanterar den gåvan.
För en gåva är det, oavsett vad media säger om hur perfekta kroppar ska se ut, och gåvor förvaltas. Vi väljer hur vi värderar en gåva genom den prislapp vi sätter på den. Värderar vi den högt sparar vi på den, visar den sparsamt, gömmer undan den till speciella tillfällen med speciella människor, människor vi litar på. Vi hanterar den varsamt, med öm hand, och beskyddar den från giriga blickar och händer. Har vi å andra sidan inte förstått eller vågat tro på dess värde skickar vi runt den utan närmare eftertanke, låter den gå från hand till hand och hoppas att någon ska vilja ta sig en närmare titt, kanske till och med ta med den hem för en natt. Vi bryter den i delar och ger bort till främlingar som visslar efter den på stan och för stunden känns det bra, vi uppskattas för vår generositet och självförtroendet ökar, men efter en tid inser vi att gåvan blivit mindre. Den är heller inte lika uppskattad längre eftersom så många andra redan fått ta del av den, nyhetens behag har avtagit och hatet mot gåvan växer.
Låt oss stanna här och konstatera två saker: Ett – Gåvan ÄR värdefull eftersom du är det. Två – värdefulla saker ger man inte till vem som helst.
Här har samhället helt urholkat människovärdet. Sexualiteten och skönheten har blivit kommersialiserad och exploaterad. Utseende har blivit billigt, sex själviskt och gåvan nedvärderad som gammaldags. Det är dags att vända den trenden. Din sexualitet är inte till för att delas ut i smulor eller för att ge dig så mycket tillfällig njutning som möjligt. Den är din egen men den är en värdefull gåva avsedd att ges vidare som en helhet.
Jag är inte ute efter att alla ska klä sig i mjölsäckar här, jag är ute efter eftertanke. Det finns en enorm skillnad här. Skillnaden mellan att klä sig i rädsla eller att klä sig i respekt och hänsyn. Ingen kvinna (eller man) ska tvingas att dölja sin skönhet, personlighet eller sin kropp i rädsla för att anses vara ”lovligt byte” för människor som inte kan skillnaden på min och din kropp. Samtidigt tycker jag att vi alla är skyldiga varandra att visa hänsyn och respekt genom våra klädval liksom genom våra ord och handlingar. Och alla ni unga tjejer där ute, ni är fantastiska som ni är! Rea inte ut era kroppar, behandla och klä er själva med respekt för den skönhet ni besitter. Jag lovar att ni mår bättre av det i längden.
Våga vara annorlunda. Våga vänta. Våga värdera dig själv så pass högt. Respektera dig själv - Du är värd det.
Tänker
Ligger och tänker på såna där djupa saker som man helst inte ska tänka på. Saker man kan nämna lite vardagligt men aldrig prata djupt om. Saker man bara får skriva utförligt om i påhittade romaner. Saker som livet, kärleken, känslor, längtan, smärta och drömmar.
Jag såg på Grey's anatomy ikväll och önskade att jag hade haft en axel där i precis rätt stunder att luta mig emot när jag som mest behövt det. Läser en bok nu som får mig att tänka på skyddsmurar, mod och hopp. Det är mkt som rör sig, alldeles för mkt :P
Natti vänner <3
Om sörjande kvinnor och maktlösa män i ett politiskt korrekt samhälle
För nån vecka sen läste jag ut en bok. Det är inte första gången jag läst den och förmodligen heller inte den sista. Det är en av de bästa böcker jag läst av en av mina favoritförfattare. Den är dessutom en av de första "vuxenböckerna" jag fick. 'Jaså, undrar ni vilken bok jag pratar om?' ;) Den heter Oönskat liv och är skriven av Francine Rivers, en amerikansk kristen författarinna.
Boken handlar om en kristen collegetjej vid namn Dynah. Hon har det perfekta livet med allt en tjej som hon kan önska sig. Hon har växt upp som enda barnet i ett varmt kristet hem, hon har älskat Jesus hela sitt liv och går nu på ett kristet college där hon även mött sin fästman Ethan. Ethan är skolans mest framgångsrika elev, alla tjejer vill ha honom, rektorn banar vägen mot en pastorstjänst för honom och han har vackra Dynah vid sin sida. Dynah jobbar deltid i resturangen på ett åkderdomshem och en kväll på vägen hem från jobbet blir hon överfallen och våldtagen av en man vars ansikte hon aldrig ser. Ethan har svårt att hantera sin ilska och känner sig besviken över hela situationen, för honom är Dynah oren och befläckad och han drar sig ofrivilligt undan och lämnar Dynah med rädslan och skammen. När det senare visar sig att Dynah dessutom blivit gravid av våldtäkten vänder även skolan henne ryggen och ber henne lämna campus för att undvika en skandal. Förvirrad och förtvivlad bryter Dynah sin förlovning och flyr hem till sina föräldrar. Men vad hon inte vet är att både hennes mamma och mormor genomgått en abort och fortfarande lider av dess konsekvenser - så väl fysiska som psykiska. Dynahs mamma Hannah blev näst intill steril efter sin abort och Dynah är hennes mirakel men hennes äktenskap med Dynahs pappa Doug är på bristningsgränsen eftersom ingen av dem kunnat förlåta och lämna det förflutna. Dynahs mormor har fått bröstcancer som kan kopplas till hennes abort årtionden tidigare, hennes man bad om förlåtelse på sin dödsbädd för att han tvingat henne till en abort och de har båda levt sina liv i sorg över en förlorad son.
Trots allt detta pressas Dynah till att göra abort av sina föräldrar som vill skydda henne från skammen och minnena av den hemska kvällen. Dynah tvekar fortfarande när mormor dyker upp för att försvara det ofödda barnet och beskydda Dynah från abortingreppet. För att slippa ifrån kriget hemma och inte splittra hennes närmaste ännu mer ger sig Dynah av för att ensam med Gud försöka finna svar och fatta ett beslut om barnet och framtiden.
Jag tänker inte avslöja hennes beslut eller hur historien fortsätter att utvecklas men jag vill ändå reflektera och kommentera denna starka bok som så modigt tar upp ett ämne som tystas ner i vårt samhälle idag.
I den politiskt korrekta sfären talas det om kvinnans val, hennes RÄTT ATT VÄLJA och bestämma över HENNES kropp. Det talas om frihet, öppenhet och tolerans. Men hur stor är denna frihet egentligen? Hur öppen är den här frågan egentligen? Och tolererar vi verkligen alla kvinnors val? Vad händer med de kvinnor som vill behålla sina barn trots kanske svåra omständigheter? Är vi okej med det? Eller får de bara välja så länge de väljer rätt? Familjerna som väljer att föda ett barn med Downs syndrom, stöttar vi dem eller skriver vi insändare med underton av hat om bortslösade skattepengar, barnets bästa och barmhärtighetsmord? Och vem står upp för och ställer de svåra frågorna till kvinnorna som pressas/tvingas till abort av sina partners? Vart finns alternativen och hjälpen för de som inte ser abort som en utväg?
En fråga som boken väcker är den sorg och skam som många kvinnor lever med efter en abort. Vad gör vi för att hjälpa dem? Hjälper vi dem genom att försvara deras val, att rättfärdiga deras handlingar och klappa dem på axeln och säga att de bara utnyttjade sin lagliga rätt för allas bästa och att det är bäst att glömma för att gå vidare. Det var ju trots allt bara en cellklump, en oönskad massa - eller? Vart ska de unga flickor eller kvinnorna vända sig som faktiskt sörjer ett barn? Ett barn som de inte då såg en möjlighet att ta hand om men som de varje år saknar och undrar över hur det hade kunnat bli OM BARA de hade valt att kämpa för och offra lite av sitt liv för honom eller henne. Vem möter dem i deras sorg? Vart är de välkomna med sina frågor och tvivel och skammen som jagar dem genom livet? Deras röster vill vi ju inte höra. De förstör bilden av abort som ett enkelt ingrepp och barnet som en icke-levande cellklump.
All frihet ges åt kvinnan, alla rättigheter men också allt ansvar och all makt. Det är en tung börda att bära och skapar en hemsk maktlöshet hos de fäder som förlorar sina ofödda barn till döden utan att ens få en chans att kämpa för dem. De har ingen laglig rätt att ens få veta att deras barn "skrapas bort" eftersom mamman - en av TVÅ föräldrar - beslutat sig för att avsluta barnets liv.
Att föda ett barn förstör inte någons liv. Det kanske ger en viss försening av olika planer i livet men livet fortsätter efter det. För ett barn som aborteras tar livet slut - när det knappt ens har börjat! Det finns många par i vårt välsignade land som längtar efter barn de inte kan få vilket gör adoption till en stark möjlighet. Par eller ensamstående kvinnor med ekonomiska problem kan ges stöd, ett litet pris att betala för att rädda ett liv och ge ett barn en framtid. Kanske är pappan villig att ta hand om barnet även om mamman inte vill ha med det att göra - låt då honom få vårdnaden och ge honom hjälp under den första tiden när barnet som mest behöver en mamma. Det finns så många andra sätt att lösa en oplanerad graviditet än abort! De alternativen behöver granskas, jobbas med och lyftas. Det behöver höras röster i vårt land som inte är politiskt korrekta. Som talat om riskerna med abort, som talar om sorg och skam, som reser upp fallna kvinnor, som talar för samvetsfrihet i vården (så att våra fantastiska hjältar, sjuksköterskorna, slipper lämna sina jobb för att de inte kan utföra aborter) och som ropar ut att VARJE LIV HAR ETT OKRÄNKBART VÄRDE och att alla alternativ som räddar liv är bättre än de som tar dem!
Fröken Emma om framtiden
Så har jag då äntligen ansökt till högskolan... Det är hemskt skrämmande och panikkänslorna kommer krypande men samtidigt känner jag mig så OK med det. Det känns rätt även fast jag inte känner mig redo för allt det innebär. Jag hoppas och tror att det är ett steg i rätt riktning, ett steg mot att få använda mina gåvor och följa den kallelse Gud lagt på mitt liv :)
Lärarprogrammet med inriktning mot barn i åk 4-6 på Uppsala universitet. Vad seriöst och vuxet det låter. Så slutgiltigt på nåt sätt även om jag vet att det inte är det ;) Mellanstadielärare, fröken, det är jag det - snart iaf :P
Jag känner mig inte redo för att plugga, jag är rädd att jag ska tröttna eller misslyckas - att jag tar mig vatten över huvudet. Samtidigt längtar jag efter att få lära mig det yrke jag vill engagera mig i. En del av mig är så redo att flytta hemifrån (igen :P), jag saknar min frihet, mitt Uppsala, mitt eget på nåt vis. Samtidigt sörjer jag allt jag måste lämna, allt jag kommer vara så långt borta ifrån, allt jag kommer missa och allt/alla jag kommer sakna. Mamma, pappa, Maria, släkten som bor runt omkring mig här hemma, min kyrka (själva byggnaden och folket som fyller den med liv), min församling, mina vänner, High Five, cellgruppen, skolorna, alla fina barn, landsbygden, sjön, huset, bilarna och känslan av att inte bära ett så stort ansvar. Jag vill säga att jag är redo men det är jag inte, kanske kommer jag att vara det i höst, kanske inte men så länge Gud inte ger rött ljus kommer jag att flytta i alla fall :) Och jag kommer göra som jag alltid gör: acceptera och anpassa mig, gå in i det nya utan att se tillbaka. Förhoppningsvis lär jag mig mer och mer varje gång att blanda det nya och det gamla, att det är ok att sakna och genom det hålla kontakten. Jag har så lätt för att kapa banden för att kunna gå upp i det nya men denna gång hoppas jag kunna behålla fler band än tidigare :)
Jag kan inte vänta tills jag står där framför min alldeles egna klass, fullt rustad med utbildning, tålamod, vishet och kärlek för att kunna forma dem till trygga och unika små individer :) Att få ge dem de bästa förutsättningarna för ett lyckligt liv, oavsett hur deras liv sett ut fram till dess eller hur deras hemsituation är.
Over and out from a future educator :)
En stund
Tack mamma
Tacksam när jag kommer hem stentrött en kväll som denna att min mor lärt mig att bädda sängen tidigare på dagen och att jag är vacker utan smink. Kan inte tänka mig något jobbigare än smink-borttagning och bäddning just nu... Ligger varm, ren och somnandes i en nybäddad säng efter en underbar lovsångskväll! :) Godnatt!
Drive-in, walkabout
I love driving, I love road-trips but somehow I still think I might be better off as a town girl... 'Cause I also like to be able to walk to things, I like to walk as well! But with everything being so far away on the country-side driving takes all the time and energy and leaves no room for the healthy walking :P So the girl who LOVES the freedom and beauty of the country-side moved to the city, fell in love with walking on empty streets, moved back home and longs to go back... She sure is strange this girl, but she's kind of growing fond of her weirdness - it's what makes her special :)
This is me
Mitt fullständiga namn är Emma Matilda Söderberg, ett namn jag tycker är kort, smidigt, vackert och passar mig. Jag är född den 18e augusti år 1992 vilket gör att jag idag är 20 år gammal. Jag hade en kort 20-årskris dagarna innan jag fyllde, när jag insåg att jag var tvungen att ta ansvar för mitt eget liv och inte kände mig redo för den pressen (som jag själv tycker det innebär att ansvara till 100 % för sig själv. Ja, jag är självkritisk), men trivs nu rätt bra som icke-tonåring ;)
Jag är uppvuxen i ett rött hus på en gammal gård på landet omgiven av sjön, skogen och gärdena tillsammans med min lillasyster som är 2 år yngre än mig samt min mamma och min pappa. När jag var liten var mamma hemma med oss och vi spenderade mkt tid med varandra, kompisfamiljer och i kyrkan. När mamma och pappa sen tog över som ägare till en ICA-lanthandel när jag var fyra började vi först hos dagmamma och sen på dagis. Det blev då mkt tid där, där jag också träffade min första bästa vän som jag umgås med än idag, och hos mormor och morfar :) Varje torsdagkväll körde mamma o pappa ut varor och jag o lillasyster blev hämtade av mormor och morfar. Vi åkte hem till dem och åt naturella hamburgare, dra k mjölk och tittade på lilla Aktuellt mm. Sen körde mom hem oss och la oss innan mamma o pappa kom hem. Än idag är de mina närmaste vuxna förutom mina egna föräldrar och jag är alltid som "hemma" hos dem :)
När jag sen började skolan hade jag bara min bästa vän från dagis som min enda vän, hon blev den populära tjejen men det blev inte jag. Jag undrar fortfarande ibland varför vissa barn blir utstötta, varför jag blev utstött... Jag var blyg men glad, genomsnäll och oskuldsfull. Under nåt år blev jag iaf utfryst i min klass och lekte lite med några tjejer i en annan klass ibland. Sen gick det över och det var ingen stor grej men det satte djupa spår i mig och under hela mellanstadiet var jag aldrig riktigt accepterad eller populär. Det formade mig till en osäker, blyg och rädd tjej som skyddade sig själv genom att passa in i gänget och bara glida med. Jag var livrädd för att få höra de ord som ringde i mitt inre sen lågstadiet: "Vi vill inte va med dig. Fattar du det? Kan du gå nån annan stans? Sluta följa efter oss."
Gultebolägren (de kristna sommarlägren) kom alltid som räddande änglar, de lyfte mig, förde mig närmare Gud och gjorde mig tryggare i mig själv - utan dem hade jag aldrig varit där jag är idag och jag tackar Gud för dem! Det var även på ett sådant läger jag så småningom träffade min bästa vän :) Men nu ska vi inte gå för fort fram.
Jag var trots allt som sagt ett väldigt glatt barn, jag var lycklig med min familj och min släkt. De har (såklart) alltid bekräftat mig, sett mig och älskat mig för den jag är. Jag har alltid varit smart och rolig, kvaliteter som slipas fort när man umgås med de människor som jag växte upp runt ;)
Jag älskade att reta min lillasyster när vi var små (en storasysters plikt och förmån) men hon var även min bästa vän. Hon var den av oss som hade fantasi så hon hittade alltid på galna och roliga lekar som hon drog in mig i. Och när hon inte bjöd in mig tvingade jag henne :P Jag hade usel fantasi när det gällde lekar och avskydde att leka själv...
Tack vare att mamma o pappa hade en ICA butik åkte vi inte på så många semestrar när vi var små. Vi var på Kreta när jag var 5 och sen vann vi (jag!) faktiskt en resa när jag gick i femman som gick till Teneriffa. MEN vi fick även spendera mkt tid som familj i affären, jag o min syster fick prismärka, åka på varubandet, välja lördagsgodis och leka på lagret och på julafton stod vi i tomteluvor med lysande ansikten och delade ut pepparkakor till kunderna under de få timmar affären då hade öppet :)
Högstadiet är min "favorittid" i skolan, konstigt nog :P Där blev jag en önskad del i en rätt stor grupp med tjejer och där blev jag äntligen accepterad av killarna (jag har aldrig haft några riktiga killkompisar men de pratade o skämtade iaf med mig istället för om mig och det var ett stort steg!). När vi väl kom till nian var vi en riktigt sammansvetsad klass där typ alla hängde ihop och lyfte varandra :)
Under slutet av högstadiet körde jag dock slut på mig själv när det gällde skolarbete. Jag har alltid varit lite perfektionist och nöjde mig inte med mindre än mitt allra bästa även om det oftast inte behövdes. Jag kunde få MVG men inte vara nöjd eftersom jag trots allt hade missat ngt jag borde klarat. Jag ville vara så bra jag kunde trots att nians betyg eg inte alls spelar någon roll resten av livet. Så jag gick ut med toppbetyg men trött på läxor, prov och arbeten. Jag valde iaf NV på gymnasiet eftersom det var och är de ämnen jag tycker bäst om o har lättast för. Dessutom hade jag redan då beslutsångest och ville hålla alla dörrar öppna ;)
Det var även under högstadietiden jag döpte mig, lärde känna min bästa vän idag, gick konfirmation i en fantastisk kyrka, började hänga där, fick en cellgrupp och saker med Gud började falla på plats. Det var också då min fösta crush infann sig och krossade mitt hjärta.
Så hamnade jag då på gymnasiet, i en NV klass där jag bara hade en av mina högstadietjejer med mig. Vi blev väldigt tajta men passade nog aldrig riktigt in i vår klass ;) Vi tog oss igenom våra 3 år med bravur samtidigt som vi utvecklades åt olika håll men är fortfarande vänner idag och jag är otroligt tacksam för allt hon fått betyda och alla våra härliga minnen ;)
Gymnasietiden med Gud var en bergochdalbana som den känslomänniska jag är :P Det blev många samtal med bästa vännen och en hel del med min ungdomsledare också - stackars människor :P Men Gud höll min hand, grät med mig, korrigerade mig, bekräftade mig och ÖSTE av Sin kärlek över mig och det har Han fortsatt med <3
Det var historien om mig i korta drag. Och då har jag inte ens nämnt mina ett och ett halvt år i Uppsala! Det får bli en annan historia i ett annat inlägg ;)
Fun facts:
• Jag har varit i 12 länder
• Jag gör grymma chokladmuffins och en fantastisk lasange
• Jag har aldrig varit i ett förhållande, på en dejt eller dylikt.
• Jag spelade fiol i 6,5 år men har inte spelat alls sen jag slutade för 4 år sen ;)
• Jag ville bli delfinskötare när jag var liten
• Jag var ett riktigt Darin-fan när jag gick i typ 6an & 7an :P
• Jag älskar att köra bil!
• Jag älskar choklad, det är det enda godis jag äter
• Jag är otroligt kräsen men har varit värre. När jag var liten åt jag tex inte pizza, pommes, drack inte läsk men åt istället fiskbullar/-pinnar o allt annat med fisk :P
• Jag äter inga frukter eller grönsaker (av smak eller konsistensskäl, inga kända allergier) men jag äter svamp i mängder ;)
Tack för mig! <3
Till dig mitt Uppsala, i en stund av saknad
Jag saknar sena kvällar med djupa samtal och tysta promenader. Jag saknar vännerna, gemenskapen men jag saknar även den jag var. Jag var på många sätt den jag ville vara. Jag stod på egna ben och byggde upp min egen vardag. Visst hade jag dåliga dagar och deprimerade stunder men när jag ser tillbaka ser jag bara lyckan. IKEA luncher, stanna kvar på LO i timmar utan någon vettig anledning, ha så många olika ställen som var hemma (lägenheten, kyrkan, Kollektivet, Lilla Norge), lovsång varje morgon, underbara möten, en fantastiskt vacker stad, det grymmaste folket, finaste moster <3 Häng häng och åter häng - åh vad jag saknar...
Sugen på att testa alkohol?
Jag var på kalas för två fina vänner ikväll, egentligen mest en förfest eftersom de skulle ut sen. En av tjejerna frågade mig om jag inte var nyfiken/sugen på att testa alkohol? Om jag inte ville veta hur det kändes att vara full? Jag svarade ett tryggt nej och är fortfarande lika övertygad. Jag är inte intresserad. När man blir full förlorar man sin mänsklighet, man blir djurisk. Man blir självcentrerad som ett barn och slutar bry sig om människorna omkring sig. Självklart tappar man inte allt på en gång men mer o mer försvinner ju fullare man blir.
Man blir definitivt inte mer fri eller mer sig själv som jag hört andra hävda. Man blir fångad av sina begär samtidigt som man förlorar den fria viljan som gör oss till människor. Man tappar spärrarna som man i vanliga fall väljer att ha, de gränser och normer som utgör den man är och läggen grunden till de beslut man fattar.
Så nej jag är inte sugen på att bli djurisk, tappa kontrollen över mitt liv och bli fångad i en dimma med någon som inte ens liknar mig.
Och kära tjejer med respektive som jag kalasade med ikväll, ta inte illa upp. Jag älskar er och, som jag sa till Amanda när hon frågade om jag inte tyckte de var jobbigt att umgås med fulla människor, jag umgås gärna med er i alla tillstånd för ni är mina vänner <3
Kram och godnatt
Att uttrycka sig i tal och skrift
Jag är inte en så verbal person men jag tycker om att uttrycka mig. Jag har ofta sagt att den här bloggen är som terapi för mig och det är sant. Att skriva gör mig gott. Men när det kommer till att prata är det en helt annan sak...
När jag skriver hinner jag tänka igenom det och kan planera vad jag ska "säga" och hur jag ska uttrycka det. Dessutom kan jag ändra, ta bort/lägga till, saker för att verkligen få fram det jag VILL säga. När jag pratar kan jag inte börja om eller ändra, jag kan inte ta tillbaka och jag är tvingad att svara utan betänketid, utan tid att formulera mig.
Jag tror att det är därför jag är en sms-människa mer än en telefon-människa :) Jag avskyr att ringa upp folk och jag tycker det är jättejobbigt när folk ringer oväntat, jag planerar alltid noga in mina "telefondejter". Det är rätt konstigt egentligen. Jag vill ju prata med vänner och familj och ibland kan jag bli jätteglad när de ringer men ofta "stör" det mina planer på nåt sätt. Inte för att jag har nåt viktigt inplanerat men mera för att jag inte planerat att prata med dem just då ;)
Det här känns som ett väldigt random inlägg lite för sent på natten men jag fastnade uppe i en skön fb-chatt och kom att tänka på att jag gillar det så mkt bättre än sena telefonsamtal. Det är svårare att hålla ett telefonsamtal kort, låta någon vänta några minuter eller avsluta på ett snyggt sätt än det är med en chatt/konversation.
Nu är den konversationen avslutad och det är läggdags för länge sen. Imorgon har jag ett sportlov att uppleva med lillasyster! Lärarvik FTW! ;) Natti natti <3
Black & White
Borta bra men hemma bäst
Homesick in Mongolia :P
I know this is probably not the best time to write a blog post since I'm tired, bored and homesick in Mongolia but maybe I'll write something good...
I'm now sitting on my very hard and uncomfortable mattress on the floor with christmas music in my ears. Right now Celine sings "Christ is the Lord" (out of: 'Oh, holy night'). It makes me even more homesick <3 I just wanna be home Home right now with Mamma, Pappa and Maria. I wanna lay in the sofa with them, behaving absolutely insane, laughing 'til I can't breath and start to cry and feel absolutely comfortable at HOME <3
I wanna crawl up next to them, one at a time and just be close <3
I want it to be christmas now! :)
